Vad gör man med alla tankar som stör?

Vår hjärna älskar att tänka och känna i en enda lång ström. Det är så naturligt att det pågår utan att vi medvetet behöver välja. När du sitter i stillhet med böneordet kommer hjärnan att förse dig med allehanda känslor, tankar och associationer. Låt det vara så. Du ägnar dig åt den lugna andningen och ordet och tankar får komma och gå. De lämnar oss mer och mer ifred ju mindre vi bryr oss.

Jag minns en gång i London, efter att jag suttit morgonmeditationen på WCCM i Kensington och inte kunnat sluta distraheras av vilda tankar. Jag gick in i en liten katolsk kyrka på vägen till hotellet och såg genast en liten bok på ett bokbord. Titeln glömmer jag aldrig: "The spriritual significance of distractions" !! Jag fick en trevlig läsestund i kyrkan. Kontentan var att om vi låter tankarna och känslora komma och gå så stör de oss inte nämvärt.

Så svaret på frågan i titeln till detta inlägg blir: ingenting särskilt. Vi ägnar oss åt tystnaden och ordet som regelbundet hörs i tystnaden. Snart nog bli vi så tilltalade av själva stillheten att den drar oss till sig och vi mår allt bättre av att vara i den. Läser vi Nya Testamentet en stund senare får ofta Jesus själv en ny och djupare betydelse för oss. Det är inte informationen eller bibelkunskapen som intresserar oss utan Han själv, själva oändligheten och kärleken i Hans närvaro hos oss.

En författare på 1300-talet som ägnade sig åt denna enkla bön påpekar att vi kanske börjar tänka kring det ord vi använder, det namn vi använder eller den fras vi valt att använda. Det är ju inget ont i det. Men bäst är, säger han, att vi påminner oss om själva enkelheten i ordet eller namnet. Inte den intellektuella innebörden utan själva enkelheten i bönen.