Bortom orden

När vi i meditationen går bortom orden genom mantrat, det lilla ordet eller frasen, så hamnar vi i ett territorium där ingen tänker något. Det innebär frihet från tänkaren och fokuseraren. Vi är istället i varat utan sådant centrum, en öppnare trakt där Gud mer direkt kan mötas.

Överfört på livet generellt, alltså då vi inte mediterar, innebär samma kvalitet av öppenhet och avsaknad på "någon" i centrum, ett kontemplativt sätt att vara. Många har inte möjlighet till detta i vardagen, med stunderna i meditation påverkar ändå livet i övrigt på ett subtilt sätt.

De få av oss som har möjlighet att också utbreda meditationens icke-vetande-moln och börja leva kontemplativt, märker snart att en lätthet och fruktbar tomhet fyller tiden vi är vakna. 

Det passar sig inte att vara helt kontemplativ just när folk vill prata och resonera om något, eller behöver hjälp med något specifikt problem. Men förvånansvärt mycket tid av en dag kan ändå ägnas åt det kontemplativa tillståndet. 

Som en kontemplativ broder sa: Det är lite tomt här, ingen tänker eller pratar i mitt huvud. Men å andra sidan är det tyst och lugnt. Det är vilsamt. Och Gud får vara den frid och frihet Han är, inte ett själv-centrerat engagemang.

Gurulängtan och himmelriket inom oss

I tusentals drar de till Indien, den växande Oneness-rörelsen i Skandinavien. Samtidigt står våra många fina vägkyrkor tomma. Ändå finns sanningen och det rena landet därinne, hos Honom. Allt tal om upplysning och uppvaknanden som finns så gott om i traditionerna är helt förvirrat och missledande. Det finns ingenting annat att upptäcka än det som sker här där vi alla är nu. Det har aldrig funnits någon individ som blivit upplyst eller rättfärdig eller uppvaknad. Ibland finns det medvetande om detta inom traditionerna. "Om du möter Buddha på vägen så döda honom!" är t ex ett uttryck för detta. "Tattvam asi", du är detta, är ett sådant uttryck. När Jesus talar om att himmelriket redan är inom oss, är ett annat. Men om vi ser på majoriteten av religiösa människor ser vi ett stort självbedrägeri, ni ser en marknad av geschäft kring förvirrade föreställningar och fantasier. 

Det bästa är att med gott humör visa på bra exempel ur deras egna traditioner, som uttrycker ett sant medvetande om tillvaron sådan den är i denna stund. De kristna apostlarnas insisterande på det vi ser och hör, är viktigt för oss alla. Edith Stein säger det också bra: "Det gudomliga livet som tänds i själen är ljuset som har kommit i mörkret, det är julnattens under. Den som bär det inom sig förstår när man talar om det. För andra är det obegripligt." (Ur Människoblivandets mysterium)

Och så tipsa på alla fina vägkyrkor vi har i Sommarsverige ! Ingen dyr flygbiljett dit.

Cassianus, vår fader och bönebroder

Cassianus är en av den kristna meditationens stora föregångare. Han levde under Theodosius' regeringstid, 330-talet e Kr. Hans skrivande, som finns tämligen väl bevarat, kretsar kring de som stör den enkla bönen: passioner av frosseri, otukt, kärleken till pengar , ilska, sorg, lättja, högfärd och högmod. Dessa tankar är till stor nytta för dem som mediterar och är villiga att ta kampen för att finna friden i bönen. Cassianus ger oss insikter om hur bönens största kraft kommer vanligtvis uppifrån, en gåva i nåd.

Kyrkan kommer ihåg Cassianus den 29 februari.

Född i 360 i staden Dobrudja, vid mynningen av Donau, som Gennadius, De Viris illustribus borde han ha haft skytiskt medborgarskap. Han var av en förmögen och mäktig familj, han avslutade fortfarande mycket ung sina klassiska studier. Tillsammans med sin vän Germanus, som han stod mycket nära, påbörjade ahn en resa till östern, särskilt intresserad av den kristna kontemplativa bönen hos munkarna som bebodde dessa platser.

Han stannade i Palestina i ungefär två år, i ett kloster i Betlehem. Vi vet dock inte att han personligen träffade den kände munken Hieronymus som skrev på den översättning av Bibeln till latin vid den här tiden i Palestina, troligtvis bosatt i Betlehem, ungefär där födelsekyrkan är belägen idag. Kanske kände han till honom genom hans skrifter. Efter två år reste Cassian och Germanus ut till öknarna i Egypten, i synnerhet till Escete och Nitria. De återvände åtta år senareför en vistelse på tre år.

År 399 reste de till Konstantinopel, då Cassianus måste fly Egypten på grund av sin "Origenism." Cassianus var en stor beundrare av Origenes, särskilt i beaktande av Origenes exegetik. Han upprätthöll en försiktig balans och undvek vissa tvivelaktiga och okonventionella sätt i tänkandet. I Konstantinopel, tjänstgjorde Cassianus som diakon under Johannes Chrysostomos, som han alltid behöll en djup hängivenhet inför.

Efter att Johannes Chrysostomos blev utvisad, blev även de två vännerna tvungna att ge sig iväg och tog sig till Rom, till påven Innocentius I, för att söka stöd för sin förföljda biskop. Från denna punkt försvinner Germanicus som troligen dog i Rom.

Med all sannolikhet blev  Cassianus ordinerad präst i Rom. Därifrån begav han sig till Marseille år 415, där han grundade klostret St Victor och en kvinnlig del av klostret. Han lämnade jordelivet död cirka 435. Så här skriver man på den franska sidan saintvictor.net: " Il écrivit ensuite ses célèbres Conférences. Il adressa les dix premières à Léonce, évêque de Fréjus, et à un certain Hellade, et les sept suivantes à Honnorat, abbé de Lérins devenu alors évêque d’Arles. Sur les instances du futur pape Saint Léon 1", Cassien composa un traité sur l’Incarnation contre Nestorius, patriarche de Constantinople. Il mourut vers 435. On le fête à Marseille le 23 Juillet et le 29 Février dans l’Église orthodoxe." 

Genom sina två stora verk, Institutiones och Collaciones, gav han till den västliga kristendomen en ganska exakt kunskap om bönetraditionen i öst och väst. För den kristna meditationen i vår tid är han en viktig lärofader och bönebroder.

Juliana av Norwhich och syndernas bollar

Julian av Norwich skriver att synden inte behöver skämma oss utan snarare vara "worthwhile". I meditationen förstår vi detta utmärkt väl. De störande tankar och sinnliga distraktioner som alltid kommer farande när vi praktiserar stillhet, blir ett slags medhjälpare i bönen. Genom att vara objekt för det vi inte egentligen bryr oss om, för vi bryr oss endast om ordet som vi säger i bönen, blir de synliga som den onyttighet och meningslöshet synden endast är. Efter en stund är de skingrade, dessa hjälpsamma objekt, och vi är i stillheten igen.

På detta vis kan synden i form av störande tankar och föreställningar visa oss balansen som stillheten i sig utgör, en balans av de många energier och krafter som finns i en människa. Istället för att leda till skamkänsla visar synden vad balans är och sanningen i psalmens uttryck: var stilla och se att Jag är Gud.

Stillheten har en yttre och en inre dimension. I båda visar syndens bilder vad bönens balans innebär på ett praktiskt sätt. Det är inte att blockera eller förbjuda eller avhålla sig. Det är att erfara själva stillheten. Ren fysiskt sitter vi stilla i meditationen, eller promenerar långsamt. Har man hundar, som jag, faller det sig naturligt att promenaderna i skogen blir långsamma meditationer. Den fysiska rastlösheten sitter samman med mental rastlöshet, med begärens rastlöshet, med distraktionen. Meditationens fysiska aspekt är redan det balans.

Enkelheten i att upprepa böneordet är som att låta en hink bollar som alla är i luften, bli en enda boll som spelas över tennisnätet. Denna enda boll är ordet eller frasen vi använder för stillhetens praktik. Då känner vi efter en stund hur de tusen begärens bollar vilar i sin hink igen och synderna har lärt oss något och varit, som Juliana sa; "worthwhile".

T.S. Eliot och kristen meditation

När jag var ung och hade Staffan Bergsten som handledare, ville jag få T.S. Eliot i ett kristet meditativt sammanhang i en uppsats. Men något blev oklart och uppsatsen blev istället om Alice i underlandet. Men intresset för Eliot har fortsatt och det är alltid i samband med meditationen, bönen, stillheten. Att hålla sig till det enda ordet och låta detta ske: att stillna.

Att vara i Kristusmeditation är att vänta, den väntan som är öppen, stor, fylld av förundran och trygghet i Fadern. T.S. Eliot skriver:

I said to my soul, be still, and let the dark come upon you

which shall be the darkness of God.

I said to my soul, be still, and wait without hope

for hope would be hope for the wrong thing;

there is yet faith.

But the faith and the love and the hope are all in the waiting.

Wait without thought, for you are not ready for thought:

So the darkness shall be the light, and the stillness the dancing.

(Four Quartets)

Andens gåvor

Vad som händer i meditationen just då vi sitter med ordet, är faktiskt inte så viktigt. Detta är svårt att acceptera för många idag. Man vill ha direkta effekter. Men oftast händer ingenting särskilt faktiskt. Det är lite som en flygresa på ordentligt hög höjd - bara moln och ibland lite blått. Det är allt. Tråkigt? Javisst. Men resan är det viktiga. 

Denna sorts bön handlar inte om att ha det trevligt genom märkliga tillstånd eller njutningsbara inre resor. Det handlar om att se det triviala. Det är sant. Att sitta ner några minuter med det lilla ordet flera gånger om dagen och hålla sig till det just när du sitter innebär att du mer och mer accepterar det som är sant och trivialt i ditt inre liv. Den acceptansen gör det möjligt för Gud att fylla ditt liv på ett annat sätt.

De förändringar som så småningom kommer ur meditationen märker du i relationer till andra människor och djur och till naturen. En annan person kan säga till dig att du har förändrats på ett gott sätt. Det märks mer utåt än i till dig själv. I Galaterbrevet 5:22 finns en lista på andens gåvor som alla stämmer med meditationens frukter:

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

Var och en av oss vet ganska väl hur det är ställt med våra egna personliga resurser vad gäller dessa gåvor -- och var det saknas mycket ! Notera att kärlek kommer först. Många vet hur genomgripande god kärleken kan vara när den kommer fram i vårt liv, och hur fattigt allt annat är utan den. Den meditativa bönen gör oss kanske inte mer kärleksfulla men lämnar öppet för Hans kärlek att komma in i oss, bereder liksom plats.

Den glädje jag tror Paulus menar är inte den tillfälliga lustiga och skrattande glädjen, men den djupare, stilla, varaktigare och mer givande glädjen. I den glädjen finns också något enkelt och naturligt. Vi blir glada över regnets droppande på stugans tak, vi blir glada över den första snön som faller, över leendet hos en människa vi passerar. Enkla ting. Också den kommer av sig själv när det finns plats i oss för den.

Frid är en gåva som talar direkt till Jesus: min frid ger jag er. Det är inte världens frid men en frid som mer liknar en energi, en balans och en styrka i vårt liv. Tålamod är den medicin jag behöver för mina utbrott av iver, otålighet, irritation och stress inför alla saker som ska göras i världen och som inte sker på rätt sätt enligt min egen uppfattning.

Vänlighet låter så borgerligt och alldagligt, men är i själva verket en enorm gåva när den kommer av sig själv. Ansträngd vänlighet skorrar alltid och vi mår själva inte bra av den när vi ägnar oss åt den. Äkta vänlighet strömmar någon annanstans ifrån, det är verkligen Andens gåva. Först när den kommer som gåva kan vi säga att vi praktiserar den gyllne regeln: gör inte mot andra vad du inte vill de ska göra mot dig.

Godhet är inte vår "egen" godhet, den blir ofta beräknande. Det är en godhet som kommer från Anden och vi märker den oftast genom att andra märker skillnaden och säger det till oss, tacksamma för förändringen i oss. Detsamma gäller mildheten, vi får den som gåva, vi kan inte själva tillverka den.

Självbehärskning är kanske mer en frukt direkt av meditationen. Genom att regelbundet sitta med det lilla böneordet och inte bry sig om annat under en stund då och då, uppstår en behärskning av impulser och associationer till att göra något annat. Varje artist som måste träna idogt på sin konst varje dag känner till denna behärskning. Utan den ingen konst.

Jag har i en annan text kallat meditationens väg för den kristna mittens väg. Just att vi i stillhet säger böneordet gör att vi går en mittväg som utgör en balans i vårt liv. Vare sig vi hinner meditera endast korta stunder i taget eller vi som pensionärer kan sitta många gånger under en dag, övar vi denna balans i den kristna meditationen.

Alla andens gåvor kommer i olika grader till oss när vi lyssnar till det inre hjärtats tal i meditationen på böneordet. Vi lyssnar då till Guds tystnad bortom våra självupptagna och pockande krav på ljud och oljud.

När emotionerna sköljer över oss

Fråga: Hur ska jag jag meditera när jag översköljs av känslor som inte alls har någon andlig innebörd, som bara jagar mig och föder tankar jag inte vill tänka?

Svar: Detta är en mycket vanlig fråga och vi måste ta den på allvar. Den enkla svaret är att hålla sig till ordet. Det går att ständigt återvända till böneordet och inte helt sköljas med av känslorna. Det går ännu bättre för en del av oss, om vi har attityden studera. Vi studerar böneordet genom att säga det mentalt och lyssna på det när vi säger det. Vi studerar och får ett slags kunskap, inte empirisk mätning utan mer som hantverkets kunskap. Men också en kunskap om hur det andliga omfattar det världsliga och övervinner det till slut.

Det är kanske också likt att gå i regnväder och regnet sköljer mot oss, men vi har den här skylten med vårt korta ord som vi tittar på gång på gång och säger ordet med våra läppar. Vi studerar detta ords närvaro när vi säger det. Vinden blåser och regn stänker i ansiktet men ingenting hindrar oss från att studera ordet, säga det, vara med ordet snarare än med vädret. En del av oss kan också se en viss tjusning med dåligt väder och att övervinna det med vår promenad i det med böneordet.

På ett vidare plan kan vi säga att detta är en väg mot evigheten som innebär ett arbete. Vi översköljs av passiva emotioner, för att använda en term som Spinoza använde för att beteckna oönskade vågor av affekter och känslor. Han sa också att vi slipper dessa passiva emotioner så snart vi inte har det tankeobjekt som föder dem. Det är ett genialt drag hos Spinoza att så tydligt ange en mekanism inom oss. När vi inte har objektet för emotionen dör den ut. Om vi inte tänker på en viss person som skadat oss, kan emotionerna inte hållas vid liv.

I meditationen ersätter vi objektet som ger emotionen liv med böneordet. Vi studerar vad som sker när vi säger ordet och lyssnar till det. På det viset är meditationen ett studietillfälle, vi befinner oss i ett lärande. Vi lär oss Kristi närvaro, vi lär oss evighet mitt i alla emotioner och tillstånd.

Richard Rolle ger meditationsråd

Richard Rolle är en av de mest matnyttiga rådgivare vi kan finna i den kristna traditionen av kontemplation och meditation. I "Good thoughts for meditation" finner vi en rad tänkvärda konsiderationer. Han skriver på den gamla engelskan, som är förtjusande för den språkintresserade och en översättning kan låta så här:

"Om du stiger upp i natten, efter några timmars sömn, för att ge ditt hjärta åt Herren, kan du märka att kroppen är full av en köttslig känsla, kanske ibland lustfylld. Då bör du disponera dig för bön, eller för att tänka några goda tankar för att väcka ditt hjärta till Gud. Sätt all uppmärksamhet på att dra dina tankar undan från världsliga fåfängligheter och från värdsliga föreställningar som kommer infallande i din själ. Försök finna sötman i sägandet av bönens ord så att du kan tänka andliga tankar och nås av svalkan bort från världens och kroppens tankar."

Det är träffsäkert av Rolle att tala om sötman i sägandet. När vi ber med hjärtat infinner den sig. Ber vi distraherat och mekaniskt blir det tomt och meningslöst.


(https://archive.org/stream/englishprosetrea00rolluoft#page/38/mode/2up)

Hälsa och meditation

I vår hälsohysteriska tid saluförs ofta meditation som en del i en hälsosam livsstil. Många menar att meditation, liksom yoga, förbättrar vår fysiska och pyskiska hälsa. En del börjar mediterar på grund av sömnlöshet eller magont eller stressbesvär. Kristna som tappat förtroendet för sin kyrka och den kristna läran, söker ibland meditation för att hitta en andlighet som känns fräsch.

New Scientist Magazine skriver i en artikel att mer än 1000 forskningsrapporter finns kring meditation och hälsa. Nästan alla av dessa visar på goda hälsoeffekter. Vi är en enhet av kropp, själ, ande och det är förstås inte överraskande. Men John Main, en av de viktigaste moderna föregångarna i kristen meditation kunde inte förbättra sin cancer med meditationen, lika lite som någon annan kan lita på meditation som botare av sjukdomar. Meningen med meditationen är en annan är god effekt på hälsan. För John Main är meditationen en väg till att låta Kristus leva inom oss alldeles oavsett om kroppen är i bästa form eller inte.

Jag märker i mitt eget liv hur yoga och meditation flyter samman. Men samtidigt är det uppenbart hur böneordet drar mig i en helt annan riktning än den då jag fokuserar på en kroppsrörelse eller kroppställning och andningen i yogan. En frihet och lättnad i Kristus har föga med kroppens kultivering att göra. Kropp är kropp och ande är ande.

Den brusande bäcken

Ibland när man hör församlingar be i anden, dvs. fritt tungomålstalande, kan de låta som en flod eller älv som rinner förbi. Senast jag hörde det var när Kenneth Copelands församling bad i direktsändning för påven Franciskus, som dessförinnan sänt en videohälsning där han bad dem om förbön ! Det var en flod av ekumenik.

Men det lilla böneordet vi använder i meditationen kan vara som en lite brusande bäck inom oss. Fast vi distraheras av annat under dagen och måste fokusera på olika saker som slukar vår tid, kan vi vara medvetna om denna lilla brusande bäck som ordet är inom oss.

Denna lilla bäck brusar endast om vi dagligen praktiserar den. Om vi aldrig ber kommer vi inte att höra den. Det är det dagliga upprepandet av att ge sig till ordet som låter bäcker småningom höras utan att vi ens gör något. Då kan vi tala om en ny nivå för "be ständigt" som Paulus talade om.

John Main sa: "Säg först ordet under meditationsstunderna. Sedan kommer ordet självt att ljuda inom dig på andra tider under dagen."

Be vid olika tillfällen

Man kan be det lilla ordet man valt när som helst under dagen, inte endast under meditationen. Paulus sa ju att vi ska "be ständigt" och många tillfällen finns: i kön i affären, på bussen, när man väntar på tåget, när man åker taxi, när man går ut med hundarna, när man städar eller diskar. Bönen och ordet är som en vän, vi kan umgås när som helst när det passar.

Den som trivs med radband kan när som helst då det passar säga ordet på varje kula på bandet. Eller som jag gör: använda tärningar och vända sifforna uppåt för varje serie på tio böneord. Eller som många munkar och nunnor gör, använda fingrarna i samma syfte. Sätten är många, men det enkla böneordet är ett och närvaron är samma enkla närvaro. 

Ska man använda denna bön i kris och i oro? Det går utmärkt. Liksom vi gärna somnar gott till det långsamma upprepandet av Abba, Fader eller Jesus Kristus, vilket ord eller namn vi nu använder, så ger det styrka och lugn i kris och oro. Många finner att detta välbekanta enda ord är viktigare än långa formulerade böner som vi finner i böneböckerna och som är målinriktade på nödsituationer och vid djup oro. Ofta är dessa destinerade böner fulla av teologi som vi kanske inte kan tillgodogöra oss. Det enkla ordet eller uttrycker går däremot förbi våra tankar till ett djupare skikt i vårt medvetande.

Ordet vänder också vår uppmärksamhet från oroshärden, vare sig den är fysisk eller psykisk smärta. Det blir som ett ankare ner i den frid Jesus ger oss. Varje gång vi säger ordet kallar vi på den store Läkaren. I perioder kan vi behöva detta nästan konstant.

Vid sjuhusvistelser, efter operationer och vid andra tillfällen i sjukhusmiljön, kan böneordet bli ett automatiserad nåd, det ropar till Herren av sig själv och vi får gratisskjuts. Ordet blir som en gammal vän som inte sviker. Under långa konvalescensperioder kan detta bli kanske den trognaste vännen och det är ett sätt att vara med Gud som den största vännen.

Ordet som förenklar

Att säga bönens ord är ingenting magiskt. Det är bönens enkla sätt att ta oss HIT där vi är just nu. När vi lugnt och stilla säger ordet förflyttas vi från våra åsikter, tankar och impulser till denna stund som nu är. Vi kan inte tänka så mycket på det förflutna eller framtiden. Det viktiga blir Guds närvaro hos oss i denna stund, hur än disträ vår hjärna kan te sig under meditationen.

När vi läser breven från Paulus ser vi hur han alltid levde i nuet. Han säger t ex: "Nu är det frälsningens stund, nu är det rätt tid, nu är det dags att vakna upp ur sömnen". Han säger inte igår eller imorgon, han säger NU. När vi låter ordet upprepas i meditationen kommer vi till nuet.

Böneordet bör upprepas med så mycket uppmärksamhet vi förmår. Ibland är vi trötta och distraherade och förmågan är inte på topp. Andra stunder är vi mycket mer fokuserade. Det spelar inte så stor roll vilken form vi har, endast att vi ägnar så mycket uppmärksamhet som just då är möjligt. Ordet självt kommer att leda oss till den enklaste nivån i vår själ. Där blir det en förenkling, en rymd, ett varande. Vi hör ordet och förflyttas från rastlöshet till vila.

Det är svårt att förstå att vår enkla bön verkligen är så enkel som den verkar. Vi frestas ständigt att komplicera det hela. Men ju längre vi står ut och går denna väg, ju enklare blir meditationen. Den blir snart något naturligt i vårt liv. Det blir allt mindre ansträngning i att säga ordet. Vi har endast att vara öppna, kärleksfulla och trosvissa i sägandet. Genom att vi gör det dagligen blir Guds närvaro enkel och nära.

 

Den enkla ordet blir som en vän till oss.  Det är något annat än en teknik, en metod för att uppnå någonting vi vill ha. Det blir mer som en samvaro med Herren. Tro och tillit blir aldrig metoder. Att säga ordet med tillit blir snarare att kunna släppa taget, ge upp begären, vara i glädje och uppmärksamhet, lämna det till Gud.

 

Större än du nånsin tror

Det är inte tankarna eller det medvetna föreställandet som är centralt i meditationen. Snarare är det ett område där du inte alls är medveten eller tänkande eller föreställandet. Däri är det likt sömnen utan dröm. Det är helt "rent" eller helt utan kvalitet.

Detta är ingenting att bygga teologi på. Det är istället något Gud bjuder på och "som inte är våra tankar" utan Guds egna. Vad vi än säger om det på utsidan av det, gäller inte när det är för handen och vi är "borta". Vi kan känna oss fräscha och klara efter meditationen men det vi befinner oss i saknar kvaliteter, vi vet absolut inte vad det är.

Detta gör oss ödmjuka. Vi kan inte fånga det. Bara att le och ta emot det. Det är det "större än du nånsin tror" som vi har blickarna riktade mot.

Ordet som är dörren

Böneordet är vårt överlämnande till Gud. Det är annorlunda mot att be högt och gemensamt. Då har vi ord med betydelser som vi lever oss in i och är fyllda av glädje och tacksamhet genom detta. Meditationens böneord är mer ett knackande på Guds egen dörr för att få lämna sin person bakom sig och lyssna på ett helt annat sätt, mer direkt, mer att se Kristi ansikte inom oss.

Historien om att använda ett kort böneord är lång. Denna sorts bön finns i alla stora religioner i världen: hinduismen, buddhismen, islam, judendomen och naturligtvis en tradition i kristendomen som är rotad i undervisning och praktik från 300-talet bland de s.k. ökenfäderna. Det är en kristen andlig tradition som har fortlevt till denna dag.

Böneordet praktiseras som en andlig livsstil som gör att vi kan lämna det personliga självupptagna sinnet för att stå inför Gud i största enkelhet. Havet är en annan passande bild för den världsliga personens sinne. Detta tanke- och känslohav är föränderligt. Lugnt en dag och turbulent nästa. Våra sinnen driver omkring på ytan, blåsta av varje vindkast på de förrädiska vattnen. Vi kan aldrig göra seglatsen över detta hav utan lite hjälp. Böneordet leder oss som en kompass.

En annan bild är att böneordet tar oss ner till botten av havet, där allt är lugnt och stillsamt. På ytan är vårt liv i stort sett animeringen av våra distraktioner. Men på botten av havet är det alltid tyst och vårt hjärta är lugnt och tyst.

Den kristna traditionen av användningen av ett enkelt böneord eller bönefras användes av St Johannes Cassianus. Två böcker finns på svenska: "Det rena hjärtat" och "Det vidgade hjärtat", båda på förlaget Artos. Cassianus har spelat en mycket viktig roll i att föra denna gamla bönetradition till den västra kristna kyrkan. I sin 10: e konferens om bönen skriver Cassianus tydligt om en långsam upprepning av en bönefras för att finna inre tystnad. Han påpekar detta var vanligt förekommande bland ökenmunkarna.

Det kristna kontemplativa bruket av den korta frasen har fortsatt genom tiderna sedan det 4:e seklet. På 1300-talet stöter vi på författaren till en engelsk andlig klassiker: "The Cloud of Unknowing". Titeln syftar på Guds närvaro , och författaren tar denna term från den bibliska tanken på att Gud visar sig i ett moln.

Här är vad han bl a säger : "Ta ett kort ord, helst en stavelse. Ju kortare ord desto bättre. Ett ord som Gud eller kärlek, du kan välja vilket du vill...så länge som det är av en stavelse. Ta ordet först till ditt hjärta, så att det alltid finns för dig där, vad som än händer i livet. Denna korta ord genomborrar himlen. Detta ord är din sköld och ditt spjut. Vare sig i fred eller i krig kommer ordet att slå på skyn."

Lite krigiska ord där men vi förstår meningen. Böneordet blir din vän, ditt skydd, din röst till Jesus Kristus i alla världens distraktioner och konflikter.

Andlig diciplin?

Vad är en andlig disciplin? Jag gillar inte ordet "diciplin", för mig är det associerat med negativa minnen.

Jag vill svara: en hjälp till koncentration och ihopsamling av sig själv. Ungefär som ett bra verktyg som gör det möjligt för oss att gå bortom ord, tankar, ja särskilt "heliga tankar" som så ofta är ett spel för gallerierna. 

Jag säger ofta ordet på vart och ett av händernas tio fingrar. Det hjälper mig. Dessutom följer jag utandningarna för det mesta. Ytterligare hjälp att vara i böneordet. Det blir då naturligt långsamt, stadigt, troget på något sätt. Men andra gör på andra sätt.

När vi hittar vårt liv i Gud ser vi hur bra det är med verktyg, även om det har det obehagliga namnet "diciplin" ibland. Har vi svårt att hitta och har vandrat i tankar och känslor kan vi helt enkelt komma tillbaka till verktyget, vårt böneord.

Det finns därför inget hemligt eller magiskt med den meditativa bönen.  Det är helt enkelt en daglig kallelse till Gud, en andlig väg, motiverad av kärlek till att vara nära det gudomliga, det djupaste.

Men varför har många människor svårt att vara stilla? Om vi håller ut på meditationens dagliga stig, säger John Main, kommer vi gradvis märka att böneordet börjar slå rot inom oss. Vi börjar höra ordet på en mycket djupare nivå av vår existens. 

Genom ordet och det lugna upprepandet känner vi snart: jag vilar i din närvaro, jag är i dina händer. Detta kan vi också säga om livet i allmänhet. Tron gör att vi vilar i Hans händer vad än vi gör. Men det har en annan betydelse i meditationen. 

Gör vad du vill med mig Gud! Ordet är vårt överlämnande till Gud. Psalm 40 tycks handla om just detta: "Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop." Och: "Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke."

Det levande

När vi mediterar lämnar vi den symboliska nivån, språket, tankarna och möter Gud i det levande. Detta är inte alltid vad vi väntar oss. Gud är så annorlunda mot våra språkliga och invanda symboliska möten när vi talar om det andliga.

Ordet eller frasen vi använder är helt enkelt något som kan föra oss till en relativ tystnad i närvaro av Herrens liv. Det är verkligen helt annat än en betydelse. Det är närvarande liv.

Syftet med meditationen är inte att meditera, det är att föra oss till vårt eget centrum i det livet.  Vårt eget hjärtas liv. Låt inte ordet "hjärta" blir romantiskt där, det är mycket konkret, utan romantiska konnotationer.

Att vara vaken, levande och öppen för den inneboende Anden är meningen med den kontemplativa bönen. I denna stillhet och frid, trots distraktioner, blir vi inte bara bli medvetna om Guds närvaro. Vi  erfar denna närvaro.

Böneordet vi använder säger till Gud: Jag är öppen för din närvaro.

Den trogna upprepningen av ordet integrerar hela vår varelse. Det leder oss till tystnad som gör det möjligt för oss att erfara Herrens liv, vårt liv.