T.S. Eliot och kristen meditation

När jag var ung och hade Staffan Bergsten som handledare, ville jag få T.S. Eliot i ett kristet meditativt sammanhang i en uppsats. Men något blev oklart och uppsatsen blev istället om Alice i underlandet. Men intresset för Eliot har fortsatt och det är alltid i samband med meditationen, bönen, stillheten. Att hålla sig till det enda ordet och låta detta ske: att stillna.

Att vara i Kristusmeditation är att vänta, den väntan som är öppen, stor, fylld av förundran och trygghet i Fadern. T.S. Eliot skriver:

I said to my soul, be still, and let the dark come upon you

which shall be the darkness of God.

I said to my soul, be still, and wait without hope

for hope would be hope for the wrong thing;

there is yet faith.

But the faith and the love and the hope are all in the waiting.

Wait without thought, for you are not ready for thought:

So the darkness shall be the light, and the stillness the dancing.

(Four Quartets)

Andens gåvor

Vad som händer i meditationen just då vi sitter med ordet, är faktiskt inte så viktigt. Detta är svårt att acceptera för många idag. Man vill ha direkta effekter. Men oftast händer ingenting särskilt faktiskt. Det är lite som en flygresa på ordentligt hög höjd - bara moln och ibland lite blått. Det är allt. Tråkigt? Javisst. Men resan är det viktiga. 

Denna sorts bön handlar inte om att ha det trevligt genom märkliga tillstånd eller njutningsbara inre resor. Det handlar om att se det triviala. Det är sant. Att sitta ner några minuter med det lilla ordet flera gånger om dagen och hålla sig till det just när du sitter innebär att du mer och mer accepterar det som är sant och trivialt i ditt inre liv. Den acceptansen gör det möjligt för Gud att fylla ditt liv på ett annat sätt.

De förändringar som så småningom kommer ur meditationen märker du i relationer till andra människor och djur och till naturen. En annan person kan säga till dig att du har förändrats på ett gott sätt. Det märks mer utåt än i till dig själv. I Galaterbrevet 5:22 finns en lista på andens gåvor som alla stämmer med meditationens frukter:

22 Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, 23 trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. 24 De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. 25 Om vi har liv genom Anden, låt oss då även följa Anden. 26 Låt oss inte söka tom ära, inte utmana varandra och inte avundas varandra.

Var och en av oss vet ganska väl hur det är ställt med våra egna personliga resurser vad gäller dessa gåvor -- och var det saknas mycket ! Notera att kärlek kommer först. Många vet hur genomgripande god kärleken kan vara när den kommer fram i vårt liv, och hur fattigt allt annat är utan den. Den meditativa bönen gör oss kanske inte mer kärleksfulla men lämnar öppet för Hans kärlek att komma in i oss, bereder liksom plats.

Den glädje jag tror Paulus menar är inte den tillfälliga lustiga och skrattande glädjen, men den djupare, stilla, varaktigare och mer givande glädjen. I den glädjen finns också något enkelt och naturligt. Vi blir glada över regnets droppande på stugans tak, vi blir glada över den första snön som faller, över leendet hos en människa vi passerar. Enkla ting. Också den kommer av sig själv när det finns plats i oss för den.

Frid är en gåva som talar direkt till Jesus: min frid ger jag er. Det är inte världens frid men en frid som mer liknar en energi, en balans och en styrka i vårt liv. Tålamod är den medicin jag behöver för mina utbrott av iver, otålighet, irritation och stress inför alla saker som ska göras i världen och som inte sker på rätt sätt enligt min egen uppfattning.

Vänlighet låter så borgerligt och alldagligt, men är i själva verket en enorm gåva när den kommer av sig själv. Ansträngd vänlighet skorrar alltid och vi mår själva inte bra av den när vi ägnar oss åt den. Äkta vänlighet strömmar någon annanstans ifrån, det är verkligen Andens gåva. Först när den kommer som gåva kan vi säga att vi praktiserar den gyllne regeln: gör inte mot andra vad du inte vill de ska göra mot dig.

Godhet är inte vår "egen" godhet, den blir ofta beräknande. Det är en godhet som kommer från Anden och vi märker den oftast genom att andra märker skillnaden och säger det till oss, tacksamma för förändringen i oss. Detsamma gäller mildheten, vi får den som gåva, vi kan inte själva tillverka den.

Självbehärskning är kanske mer en frukt direkt av meditationen. Genom att regelbundet sitta med det lilla böneordet och inte bry sig om annat under en stund då och då, uppstår en behärskning av impulser och associationer till att göra något annat. Varje artist som måste träna idogt på sin konst varje dag känner till denna behärskning. Utan den ingen konst.

Jag har i en annan text kallat meditationens väg för den kristna mittens väg. Just att vi i stillhet säger böneordet gör att vi går en mittväg som utgör en balans i vårt liv. Vare sig vi hinner meditera endast korta stunder i taget eller vi som pensionärer kan sitta många gånger under en dag, övar vi denna balans i den kristna meditationen.

Alla andens gåvor kommer i olika grader till oss när vi lyssnar till det inre hjärtats tal i meditationen på böneordet. Vi lyssnar då till Guds tystnad bortom våra självupptagna och pockande krav på ljud och oljud.

När emotionerna sköljer över oss

Fråga: Hur ska jag jag meditera när jag översköljs av känslor som inte alls har någon andlig innebörd, som bara jagar mig och föder tankar jag inte vill tänka?

Svar: Detta är en mycket vanlig fråga och vi måste ta den på allvar. Den enkla svaret är att hålla sig till ordet. Det går att ständigt återvända till böneordet och inte helt sköljas med av känslorna. Det går ännu bättre för en del av oss, om vi har attityden studera. Vi studerar böneordet genom att säga det mentalt och lyssna på det när vi säger det. Vi studerar och får ett slags kunskap, inte empirisk mätning utan mer som hantverkets kunskap. Men också en kunskap om hur det andliga omfattar det världsliga och övervinner det till slut.

Det är kanske också likt att gå i regnväder och regnet sköljer mot oss, men vi har den här skylten med vårt korta ord som vi tittar på gång på gång och säger ordet med våra läppar. Vi studerar detta ords närvaro när vi säger det. Vinden blåser och regn stänker i ansiktet men ingenting hindrar oss från att studera ordet, säga det, vara med ordet snarare än med vädret. En del av oss kan också se en viss tjusning med dåligt väder och att övervinna det med vår promenad i det med böneordet.

På ett vidare plan kan vi säga att detta är en väg mot evigheten som innebär ett arbete. Vi översköljs av passiva emotioner, för att använda en term som Spinoza använde för att beteckna oönskade vågor av affekter och känslor. Han sa också att vi slipper dessa passiva emotioner så snart vi inte har det tankeobjekt som föder dem. Det är ett genialt drag hos Spinoza att så tydligt ange en mekanism inom oss. När vi inte har objektet för emotionen dör den ut. Om vi inte tänker på en viss person som skadat oss, kan emotionerna inte hållas vid liv.

I meditationen ersätter vi objektet som ger emotionen liv med böneordet. Vi studerar vad som sker när vi säger ordet och lyssnar till det. På det viset är meditationen ett studietillfälle, vi befinner oss i ett lärande. Vi lär oss Kristi närvaro, vi lär oss evighet mitt i alla emotioner och tillstånd.