torsdag 12 november 2015

Lämna sig själv -- det första steget




Att läsa och skriva och tala är egentligen att tänka på sig själv och vara självupptagen, även om vi har ett arbete där vi behöver göra dessa aktiviteter. När vi mediterar gör vi något motsatt: vi använder ordet för att stanna allt tänkande på oss själva. Detta är något som inte kommer naturligt för oss. Vi vi helst syssla med oss själva och tycker a priori att det är arbetsamt att lämna detta sysslande.

Det är den kristna meditationens utmaning, den rena bönens utmaning. Varför mediterar vi?

Efesierbrevet säger några ord som innehåller den djupaste böneteologin: "14 Därför vill jag falla på knä för Fadern,  15 efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.  16  Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande,  17 så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom,  18 så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet  19 och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.  20 Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, 21 hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen."  (Efes.  3:14-21) 

Varför är vi här på jorden? Det är en mycket enkel fråga. Det är en fråga som vi måste komma tillbaka till varje dag om vi ska kunna leva ett liv i omvandling. En av ökenfäderna var frågade "Vad är en munk?" Och svaret var: "En munk är någon som frågar sig varje dag vad som är en munk." 

Vi är alla här eftersom vi har Guds verk att göra. Det fordrar att vi omintetgör oss själva genom att sluta tänka på oss själva hela tiden. Det är meditationens kärna. Vi måste genom att säga det lilla ordet i stilla meditation tillåta Guds verk att göras i oss. 

Detta är vad St Bernard av Clairvaux kallade "verksamhetens verksamhet" -- den grundläggande uppgiften, det grundläggande arbetet. Det är ofta inte så populärt. Jag startade en gång en meditationskurs med en introduktion inför ett trettiotal personer där jag betonade att meditationen är att lämna sig själv. Gången därpå kom endast två stycken ! "Där två eller tre samlas...."

Den meditativa verksamheten i den kristna versionen är en mycket enkel sak -- att säga det lilla bönerordet och lämna sig själv. Det är att öppna oss i centrum av vår varelse, till källan för vår existens genom att ge upp oss själva. Inte ge upp delvis, men helt. Inte bara för att lämna vår självsysselsättning en del av tiden, men permanent. 

Syftet med den kristna meditationens liv är att komma till kontinuerlig bön, till ett tillstånd av ostörd uppmärksamhet på bönens få ord, till ett tillstånd av obruten öppenhet för bön Kristus i våra hjärtan, till den enkla föreningen av vår bön med bön Kristus. Detta tillstånd av obruten bön är syftet med våra liv som kristna och som Guds barn.

Denna uppmaning till kontinuerlig bön är lika giltig och lika lite populär i dag som den var i den 4: e århundradet i Egypten då kyrkofadern Cassianus lärde sig be på detta sätt. Utan tvekan har vi en del moderna stilar på meditaitonen, hur vi samlas, hur vi sitter osv. Men den väsentliga enkelheten i bönen, har vi kvar. Annars är vi inte en del av traditionen. 

St Benedict visste mycket väl att denna uppmaning till kontemplativ bön, kontinuerlig bön, där vi lämnar våra tankar på oss själva, inte är en abstrakt aktivitet. Vi kan se att hans regel för bönelivet inte är  en avhandling om andlighet eller teologi. Regeln handlar om att föra människor så snabbt som möjligt och så smärtfritt som möjligt till detta tillstånd av ständigt lämnande av sig själv i bönen.

St Benedict, liksom Shakyamuni Buddha i Indien, insåg att vi kommer till denna kontinuerliga bön inte genom ytterligheter, men genom en medelväg, och faktiskt genom en kärlekens väg. Det är därför jag tror att St Benedikts regel är så full av dagliga uppgifter, ora et labora, och att han beskriver de dagliga svårigheterna att lämna våra tankar på oss själva. 

Som han säger är det första steget att överge våra egna viljor, att lämna själv bakom, att överskrida våra egon, att gå bortom den isolerade varelse som mitt tänkande gör mig till. Vi isolerar oss alltid i våra sår, vår historia, våra rädslor -- både de vil gillar att ha och de andra. Det lilla ordet i meditationen är helt meningslöst för detta isolerade liv och tvingar oss därmed ut till det Andra. Det gäller även våra favorittankar på Gud, våra favoritcitat. Som Karl Barth skrev 1918 har vi domesticerat Gud till vår egen lilla tomte som vi sätter gränserna för varje söndag i kyrkan. Vi bedrar Gud genom våra förutsägabara och väl kända "kunskaper" om Gud.


Vi är förstås isolerade i våra fantasier, våra små begär och vår bblygsel inför att vi har dessa fantasier. Vi är vidare isolerade i vår fåfänga, vid minsta framgång i världen faller vi pladask i ambitionens djävulskap. Vi är isolerade i vår ilska, vår personliga obehag, vår svartsjuka. Syftet med den kristna meditationen och med hela den kristna livsföringen, är att gå ut ur dessa fängelser, släppa de emotionella kedjorna.Genom bönens lilla ord kommer vi in i ett tillstånd av gemenskap med alla levande varelser. Isoleringen bryts.


Benedikt av Clairvaux ser kklostret som verkstad för detta mest mänskliga av företag som är bönen. Ingenting ska ges företräde framför Kristi kärlek; inget ska ges företräde framför bön, eftersom det är i bön och Kristi kärlek i våra hjärtan som vi återvänder till denna första och grundläggande uppgift: om och om igen lämna sig själv.

"Den som vill vara min efterföljare måste lämna sig själv". Både evangelierna hela vår tradition gör det mycket klart för oss att allt handlar om denna uppmaning till kontinuerlig bön. Det är kärnan i vår kallelse att leva som människa. Vi får aldrig glömma detta första steg, att lämna sig själv bakom. 


I meditationen behöver vi alltid se oss själva som nybörjare, aldrig som experter. Ingen lust att kallas helig kan finnas med. Vi får aldrig ens tänka på oss själva som experter -- det är en orimlig tanke. Det är alltid det första steget vi befinner oss i och behöver alltid gå tillbaka till okunnigheten för att ta detta steg om och om igen. 


I varje liv, vare sig vi är kristna eller buddhister eller muslimer har bönen denna upprepning av ett litet ord, en fras, en rytm, en cykel, något som går om och om igen --   det är som när man skapar något genom svarvning. Runt runt och formande pågår. Meditationen är som den inre svarven som alltid är igång.

Alltså inte bara upprepning, utan en rytm, en upprepning som tar oss framåt precis som hjulen på vår bil eller vår cykel. Kontinuerlig bön innebär kontinuerligt arbete och en kontinuerlig uppmuntran.  Att vara "mindful", medveten om att vi tar samma steg om och om igen, vi tar livets ord gång på gång. Utan uppmuntran är det svårt att göra denna resa på allvar -- därför skriverr jag denna blogg. Den är för mig själv lika mycket som för andra. För om vi är engagerade och vi hör denna uppmaning till kontinuerlig bön kan vi bli öppna för visdom och glädjefull tro på Guds kärlek

****


Mod att meditera


Krävs det mod att meditera? Ja kanske. Att avstå från att tänka på sig själv, avstå från alltför säker kunskap om Gud eller om världen kanske verkligen kräver både mod och en viss lidelse. Det kräver styrkan och flexibiliteten i verklig ödmjukhet. Att medge hur lite vi vet eller förstår.  Att frivilligt lämna det kända.

Men även att lära sig om sig själv, hitta sig själv i meditationen. Tron äger en mildhet och trygg förankring som kräver en viss kapacitet
att framhärda. Framhärdandets mod?

Han som vi lär känna i meditationen är en både  mild och kompromisslös Herre. Som första Johannesbrevet betonar kan vi inte både hat och vara i Gud, inte både knyta näven och hjärtligt hälsa på någon. Inte både surrar  runt i tankarna och njuta sötman i Guds nävaro. Det är på sätt och vis kompromisslöst.

Även om vi är lekmän kan vi se ett universellt syfte för alla att vara munkar. Munken -- som kommer av Monos -- är därför en som är En. Och det gäller oss alla. Att åtminstone en stund då och då vara En i meditationen, i den enkla bönen. En med sig själv eftersom han eller on kan möta sig själv alla inre motsättningar. En med Gud som är det Enda.

Men i meditationen är vi också En med alla systrar och bröder världen runt. Ja med alla levande varelser, fiskar, fåglar, fyrfota och de som rör sig på marken. Vi är "monos" med allt som inte söker sitt eget. Liksom vågorna plaskar in på stranden, vem som än är där eller vad som än händer på stranden, är vi ett med allt som sker, utan dömande eller tyckande för egen del.

Bara när vi är ett med Gud,  blir oss själva helt och hållet. Vi förlorar
oss i denna enhet. Benedikt av Nursia har stor förståelse för denna omvandling i enheten, inte bara för oss som mediterar utan för alla som försöker leva på ett avgörande sätt. 

Det vill säga, meditationen är viktig för det växande kristna livet. Vår egen dagliga meditation är ett viktigt uttryck för vårt åtagande i
den dynamik som omvandlar, som enar vår hela person, som ger oss vårt fullständiga liv. 

Stora ord, tänker någon. Är inte meditation mer en avslappning?
Det är omöjligt att förmedla det som sker i meditationen på Guds Namn till någon som inte har börjat uppleva det personligen eller åtminstone blivit något medveten om möjligheten till omvandling.

Det är en av de mest oförklarliga och frustrerande begränsningar av
människans villkor som finns för oss.  Innebörden av den andliga  friheten i den meditativa bönen, upplevelsen av enhet och frid kan knappast på ett tillfredsställande sätt verbaliseras. Åtminstone inte utanför gemenskapen med dem som har meditationens
erfarenhet.

Meditationen skapar en gemenskap bland de som följer samma väg,
oavsett vem de är eller var de kommer ifrån i samhället. Alla försöker förstås kommunicera men det gäller också att inse att upplevelsen i sig är själv är kommunikation. Sådan är den gudomliga naturen, den är kärlek som kommuniceras mellan oss utan ord.

Den frälsningsupplevelse meditationen ger är att vara enhetlig, ha
evigt liv i själva tron och tilliten. Det innebär att ingen del av oss själva, ingen aspekt av vår totala humanitet eller mänskliga känslighet försvinner eller förstörs i processen. En av de första saker vi upptäcker när vi börjar meditera är en intre harmonisk respons som återverkar på alla sidor av det mänskliga livet i vardagen. En sorts sympatisk resonans, som John Main kallar det, uppstår mellan stunden i meditation och alla andra stunder.          

****


Inte bara en annan aktivitet

Att sitta ner i mysteriet, som ju meditation innebär, blir så
fundamentalt för oss att vi inte riktigt kan säga: Först äter vi frukost, sedan mediterar vi en stund och sen åker vi på utflykt ! Visst säger vi så, särskilt på en retreat, men att meditera är inte en av flera aktiviteter på det sättet som det låter.

Livsmening alstras i meditationen, på ett annat sätt än i frukosten eller utflykten. Guds önskan för världen blir uppfylld i det liv vi upptäcker när vi sitter med det lilla ordet. Vi byter värld från en där Gud möjligtvis är någon på avstånd, kanske värd att tro på,  kanske inte -- till en värld där vi är i Gud. Allt som sägs om frälsning och kärlek i gudsriket är nu fakta för oss, vi är redan där.

En person, liksom en kultur, börjar dö när den inte utvecklas mer. Trons energi behövs ständigt för fortsatt liv. Det är därför den troende åldringen finner mer glädje, inte mindre, med tilltagande ålder. Det är därför åldrandet blir ett fiasko för de som aldrig trott.  Tron innebär det absoluta engagemang för allt liv. Distraktion eller egennytta håller inte i längden.

Evangeliet självt börjar i tro och slutar i tro som Paulus beskriver det. Vårt dagliga gående i meditation eller sittande i meditation utgör förnyelsen av vår tro. Att ta fram radbandet eller sätta sig tillsammans med de andra och höra klockan ringa in sittstunden är det fria medvetandet som försäkrar livet med friskhet.

Alla vet att den idealiska revolutionen är fredlig. Men idag, 2015, tycks den brutalt våldsamma revolutionen vara i uppsving i världen.  Ett
samhälle som erkänner behovet av förändring som en nödvändig del av sin utveckling, kan kanske finna hur den genialiska  principen om icke-våld befordrar liv och tillväxt. För Tolstoy och Gandhi var denna princip ett utflöde av Nya Testamentet. Men genom "humanismen" under 1900-talet är mycket av denna princip glömd. 

Icke-våld föds i meditationens medvetande om oss själva. Men inte vilken mediation som helst. Fascistiska zenmästare som gladeligen anföll Manchuriet för Stor-Japans bildande, har praktiserat en självkult i sin meditation. Omedvetna krafter leder bort från icke-våld till heroism. Riktig kristen meditation befordrar hjärtan av gränslös kärlek som inte svär sig till nationalism eller nationell kyrka, som söker nehet med alla levande varelser.

När religion kopplas till förtryck och rädsla, vet vi att de involverade snarare odlat självansträngning än öppen meditation i varats källa av kärlek och medkänsla. De verkligt medvetna bedjarna lockas inte ut i rasism och nationell heroism. Den inre krigaren befriar hjärtat, han eller hon hävdar inte militär auktoritet.

*****



Vad är uppståndelse?

Varje andlig tradition har sitt fikonspråk. Vi kristna har ett speciellt språk som inte är alldeles lätt för moderna hedningar att se igenom. För bakom  de många komplicerade termerna fins Guds enkelhet. När Paulus säger: "Genom dopet har vi alltså dött och blvi bgrvda med honom för att också vi ska leva ett nytt liv..."(Rom 6:4) betyder det en erfarenhet av nytt liv. Vi får del av detta nya liv i meditationen.


Vi är inte bara en stor grupp medlemmar i en kyrka. Vi är glada i det nya livet. Vi är personliga lärjungar till Den som är  det nya livet. Att veta hur denna nya väg i livet gess till oss i tystanden med ordet är att få del av uppståndelsens energier. Dessa energier frigörs för hela mänskligheten.


Jag tänker ofta på de ryska "sketemunkarna" vars främsta uppgift är att be och meditera för hela mänskligheten. I en enslig koja nära ett litet kapell ute i ödemarken, befinner de sig i uppståndelsen när de hugger ved, sjunger psalmerna och mediterar. Ur bybornas synvinkel, och kanske vår, kanske de mest liknar vördade raggiga och trötta gamla munkar som lever ett asketiskt liv. Men om denna uppståndelsens energi har berör våra hjärtan, njuter vi dagligen av den nya livsvägen i Kristus.

Det är som med snön när den smälter i vårsolen -- fram kommer en lerbrun mark med  halvruttna löv från i höstas.  Men när vi krattar lite   ser vi att jorden är täckt med unga gröna skott, färdiga att skjuta upp ur jorden med en okuvlig livsenergi. Uppståndelsen fungerar just så.

Uppståndelsens energi är den eviga påminnelsen om Löftet från Frälsaren, löftet om födelse, om att få dela härligheten med Gud. Detta är ett fullständigt förverkligande av Kristus i oss, i det vi verkligen är när vi ställer ifrån oss hyrbilen kroppen och det mentalaa programmet för kroppen.

Detta nya uppståndelseliv betyder det personliga livet i Gud för var och en av oss. Inte genom subjektiv sysselsättning med sig själv, genom tankar och känslor och attityder utan genom meditativ erfarenhet finner vi svaret på vad upppståndelsen är i Nya Testamentets --- något vi ser endast med trons ögon, det som inte har med vårt subjektiva liv att göra. 

Tänk på texten "När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men förstod inte att det var han...." (Joh 20:14)  Detta är en mycket verklig atmosfär. När vi ser Gud i meditationen förstår vi inte heller, bara njuter av Hans objektiva närvaro i oss.

Jag mötte häromdagen en ateist som vill diskutera min gudstro, eller gudstro över huvud taget. Jag frågande: menar du subjektiv eller objektivt? Han såg tveksam ut. Jag förklarade då att folk kan känna saker och de kallar det Gud och tror på det. Det är ju i viss mån sant eftersom känslorna finns där, de har bara fått en namn, Gud, av personen. Eller vi har tankar om Gud och eftersom vi märker dessa subjektiva tankar, kallar vi dem Gud och tror på dem, och menar att vi då tror på Gud. Men detta är inte alls verklig tro, förklarade jag för ateisten. 

Ateisten var förvånad, för det var allt han menade med att folk är troende. Jag sa att det objektiva är det som är sant, alldeles utan att vi tänker eller känner det. Ja, till och med att om vi tror att vi tänker eller känner detta objektiva sanna, så misstar vi oss. Det finns ingen exakt subjektiv kopia på det objektiva sanna. Men hur kan vi någonsin tro i så fall? undrade han. Endast genom att något, vid sidan av vår subjektivitet, visar sig uppenbart. Men detta kan du inte så sålänge du har fokus på dina subjektiva känslor, attityder och tankar.