Ordet som är dörren

Böneordet är vårt överlämnande till Gud. Det är annorlunda mot att be högt och gemensamt. Då har vi ord med betydelser som vi lever oss in i och är fyllda av glädje och tacksamhet genom detta. Meditationens böneord är mer ett knackande på Guds egen dörr för att få lämna sin person bakom sig och lyssna på ett helt annat sätt, mer direkt, mer att se Kristi ansikte inom oss.

Historien om att använda ett kort böneord är lång. Denna sorts bön finns i alla stora religioner i världen: hinduismen, buddhismen, islam, judendomen och naturligtvis en tradition i kristendomen som är rotad i undervisning och praktik från 300-talet bland de s.k. ökenfäderna. Det är en kristen andlig tradition som har fortlevt till denna dag.

Böneordet praktiseras som en andlig livsstil som gör att vi kan lämna det personliga självupptagna sinnet för att stå inför Gud i största enkelhet. Havet är en annan passande bild för den världsliga personens sinne. Detta tanke- och känslohav är föränderligt. Lugnt en dag och turbulent nästa. Våra sinnen driver omkring på ytan, blåsta av varje vindkast på de förrädiska vattnen. Vi kan aldrig göra seglatsen över detta hav utan lite hjälp. Böneordet leder oss som en kompass.

En annan bild är att böneordet tar oss ner till botten av havet, där allt är lugnt och stillsamt. På ytan är vårt liv i stort sett animeringen av våra distraktioner. Men på botten av havet är det alltid tyst och vårt hjärta är lugnt och tyst.

Den kristna traditionen av användningen av ett enkelt böneord eller bönefras användes av St Johannes Cassianus. Två böcker finns på svenska: "Det rena hjärtat" och "Det vidgade hjärtat", båda på förlaget Artos. Cassianus har spelat en mycket viktig roll i att föra denna gamla bönetradition till den västra kristna kyrkan. I sin 10: e konferens om bönen skriver Cassianus tydligt om en långsam upprepning av en bönefras för att finna inre tystnad. Han påpekar detta var vanligt förekommande bland ökenmunkarna.

Det kristna kontemplativa bruket av den korta frasen har fortsatt genom tiderna sedan det 4:e seklet. På 1300-talet stöter vi på författaren till en engelsk andlig klassiker: "The Cloud of Unknowing". Titeln syftar på Guds närvaro , och författaren tar denna term från den bibliska tanken på att Gud visar sig i ett moln.

Här är vad han bl a säger : "Ta ett kort ord, helst en stavelse. Ju kortare ord desto bättre. Ett ord som Gud eller kärlek, du kan välja vilket du vill...så länge som det är av en stavelse. Ta ordet först till ditt hjärta, så att det alltid finns för dig där, vad som än händer i livet. Denna korta ord genomborrar himlen. Detta ord är din sköld och ditt spjut. Vare sig i fred eller i krig kommer ordet att slå på skyn."

Lite krigiska ord där men vi förstår meningen. Böneordet blir din vän, ditt skydd, din röst till Jesus Kristus i alla världens distraktioner och konflikter.

Andlig diciplin?

Vad är en andlig disciplin? Jag gillar inte ordet "diciplin", för mig är det associerat med negativa minnen.

Jag vill svara: en hjälp till koncentration och ihopsamling av sig själv. Ungefär som ett bra verktyg som gör det möjligt för oss att gå bortom ord, tankar, ja särskilt "heliga tankar" som så ofta är ett spel för gallerierna. 

Jag säger ofta ordet på vart och ett av händernas tio fingrar. Det hjälper mig. Dessutom följer jag utandningarna för det mesta. Ytterligare hjälp att vara i böneordet. Det blir då naturligt långsamt, stadigt, troget på något sätt. Men andra gör på andra sätt.

När vi hittar vårt liv i Gud ser vi hur bra det är med verktyg, även om det har det obehagliga namnet "diciplin" ibland. Har vi svårt att hitta och har vandrat i tankar och känslor kan vi helt enkelt komma tillbaka till verktyget, vårt böneord.

Det finns därför inget hemligt eller magiskt med den meditativa bönen.  Det är helt enkelt en daglig kallelse till Gud, en andlig väg, motiverad av kärlek till att vara nära det gudomliga, det djupaste.

Men varför har många människor svårt att vara stilla? Om vi håller ut på meditationens dagliga stig, säger John Main, kommer vi gradvis märka att böneordet börjar slå rot inom oss. Vi börjar höra ordet på en mycket djupare nivå av vår existens. 

Genom ordet och det lugna upprepandet känner vi snart: jag vilar i din närvaro, jag är i dina händer. Detta kan vi också säga om livet i allmänhet. Tron gör att vi vilar i Hans händer vad än vi gör. Men det har en annan betydelse i meditationen. 

Gör vad du vill med mig Gud! Ordet är vårt överlämnande till Gud. Psalm 40 tycks handla om just detta: "Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop." Och: "Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke."

Det levande

När vi mediterar lämnar vi den symboliska nivån, språket, tankarna och möter Gud i det levande. Detta är inte alltid vad vi väntar oss. Gud är så annorlunda mot våra språkliga och invanda symboliska möten när vi talar om det andliga.

Ordet eller frasen vi använder är helt enkelt något som kan föra oss till en relativ tystnad i närvaro av Herrens liv. Det är verkligen helt annat än en betydelse. Det är närvarande liv.

Syftet med meditationen är inte att meditera, det är att föra oss till vårt eget centrum i det livet.  Vårt eget hjärtas liv. Låt inte ordet "hjärta" blir romantiskt där, det är mycket konkret, utan romantiska konnotationer.

Att vara vaken, levande och öppen för den inneboende Anden är meningen med den kontemplativa bönen. I denna stillhet och frid, trots distraktioner, blir vi inte bara bli medvetna om Guds närvaro. Vi  erfar denna närvaro.

Böneordet vi använder säger till Gud: Jag är öppen för din närvaro.

Den trogna upprepningen av ordet integrerar hela vår varelse. Det leder oss till tystnad som gör det möjligt för oss att erfara Herrens liv, vårt liv.