Cassianus, vår fader och bönebroder

Cassianus är en av den kristna meditationens stora föregångare. Han levde under Theodosius' regeringstid, 330-talet e Kr. Hans skrivande, som finns tämligen väl bevarat, kretsar kring de som stör den enkla bönen: passioner av frosseri, otukt, kärleken till pengar , ilska, sorg, lättja, högfärd och högmod. Dessa tankar är till stor nytta för dem som mediterar och är villiga att ta kampen för att finna friden i bönen. Cassianus ger oss insikter om hur bönens största kraft kommer vanligtvis uppifrån, en gåva i nåd.

Kyrkan kommer ihåg Cassianus den 29 februari.

Född i 360 i staden Dobrudja, vid mynningen av Donau, som Gennadius, De Viris illustribus borde han ha haft skytiskt medborgarskap. Han var av en förmögen och mäktig familj, han avslutade fortfarande mycket ung sina klassiska studier. Tillsammans med sin vän Germanus, som han stod mycket nära, påbörjade ahn en resa till östern, särskilt intresserad av den kristna kontemplativa bönen hos munkarna som bebodde dessa platser.

Han stannade i Palestina i ungefär två år, i ett kloster i Betlehem. Vi vet dock inte att han personligen träffade den kände munken Hieronymus som skrev på den översättning av Bibeln till latin vid den här tiden i Palestina, troligtvis bosatt i Betlehem, ungefär där födelsekyrkan är belägen idag. Kanske kände han till honom genom hans skrifter. Efter två år reste Cassian och Germanus ut till öknarna i Egypten, i synnerhet till Escete och Nitria. De återvände åtta år senareför en vistelse på tre år.

År 399 reste de till Konstantinopel, då Cassianus måste fly Egypten på grund av sin "Origenism." Cassianus var en stor beundrare av Origenes, särskilt i beaktande av Origenes exegetik. Han upprätthöll en försiktig balans och undvek vissa tvivelaktiga och okonventionella sätt i tänkandet. I Konstantinopel, tjänstgjorde Cassianus som diakon under Johannes Chrysostomos, som han alltid behöll en djup hängivenhet inför.

Efter att Johannes Chrysostomos blev utvisad, blev även de två vännerna tvungna att ge sig iväg och tog sig till Rom, till påven Innocentius I, för att söka stöd för sin förföljda biskop. Från denna punkt försvinner Germanicus som troligen dog i Rom.

Med all sannolikhet blev  Cassianus ordinerad präst i Rom. Därifrån begav han sig till Marseille år 415, där han grundade klostret St Victor och en kvinnlig del av klostret. Han lämnade jordelivet död cirka 435. Så här skriver man på den franska sidan saintvictor.net: " Il écrivit ensuite ses célèbres Conférences. Il adressa les dix premières à Léonce, évêque de Fréjus, et à un certain Hellade, et les sept suivantes à Honnorat, abbé de Lérins devenu alors évêque d’Arles. Sur les instances du futur pape Saint Léon 1", Cassien composa un traité sur l’Incarnation contre Nestorius, patriarche de Constantinople. Il mourut vers 435. On le fête à Marseille le 23 Juillet et le 29 Février dans l’Église orthodoxe." 

Genom sina två stora verk, Institutiones och Collaciones, gav han till den västliga kristendomen en ganska exakt kunskap om bönetraditionen i öst och väst. För den kristna meditationen i vår tid är han en viktig lärofader och bönebroder.

Juliana av Norwhich och syndernas bollar

Julian av Norwich skriver att synden inte behöver skämma oss utan snarare vara "worthwhile". I meditationen förstår vi detta utmärkt väl. De störande tankar och sinnliga distraktioner som alltid kommer farande när vi praktiserar stillhet, blir ett slags medhjälpare i bönen. Genom att vara objekt för det vi inte egentligen bryr oss om, för vi bryr oss endast om ordet som vi säger i bönen, blir de synliga som den onyttighet och meningslöshet synden endast är. Efter en stund är de skingrade, dessa hjälpsamma objekt, och vi är i stillheten igen.

På detta vis kan synden i form av störande tankar och föreställningar visa oss balansen som stillheten i sig utgör, en balans av de många energier och krafter som finns i en människa. Istället för att leda till skamkänsla visar synden vad balans är och sanningen i psalmens uttryck: var stilla och se att Jag är Gud.

Stillheten har en yttre och en inre dimension. I båda visar syndens bilder vad bönens balans innebär på ett praktiskt sätt. Det är inte att blockera eller förbjuda eller avhålla sig. Det är att erfara själva stillheten. Ren fysiskt sitter vi stilla i meditationen, eller promenerar långsamt. Har man hundar, som jag, faller det sig naturligt att promenaderna i skogen blir långsamma meditationer. Den fysiska rastlösheten sitter samman med mental rastlöshet, med begärens rastlöshet, med distraktionen. Meditationens fysiska aspekt är redan det balans.

Enkelheten i att upprepa böneordet är som att låta en hink bollar som alla är i luften, bli en enda boll som spelas över tennisnätet. Denna enda boll är ordet eller frasen vi använder för stillhetens praktik. Då känner vi efter en stund hur de tusen begärens bollar vilar i sin hink igen och synderna har lärt oss något och varit, som Juliana sa; "worthwhile".