Kan jag meditera utan begär efter någonting?

När vi mediterar gör vi det inte för att åstadkomma en sinnesförändring, även om en sådan kan ske. Snarare är meditaionen på det lilla ordet ett sätt att leva som utmanar oss. Här är de utmanade frågorna:

Kan du mediterar utan att bry dig om varthän Gud leder dig?

Kan du meditera troget fastän distraherande tankar bombarderar dig?

Kan du meditera fastän ingenting alls händer under denna stund?

Kan du meditera utan begäret att äga Gud?

Kan du meditera utan begär att känna det skönt och trösterikt?

Ställer vi dessa frågor får vi snart svar på hur vi ber och mediterar. Om vi redan har det uppståndna livet som gratis gåva från Kristus, behöver vi inte begära trösterika effekter av bönen, eller hur. Vi är i Kristus och Han lever oss redan. Bönen blir ett sätt att leva som låter oss möta Honom i våra liv.

Är Kristus redan närvarande?

När vi säger det lilla böneordet märker vi efter en stund att Jesus Kristus är den verklighet som hela tiden var för handen. Vi uppfinner inte något när vi mediterar. Snarare avstår vi från alla föreställningar vi uppfunnit innan och kommer att uppfinna igen. Objekt och föreställningar kommer senare än Jesus Kristus, som är vårt liv först och före allt.

Därför frågas det ibland om det verkligen är nödvändigt med någon form av bön eller mediation, Herren är ju redan hos oss? Det är en bra fråga för det är sant som sägs, att Gud är med oss, vi lever och rör oss i Honom. Men vår oro och rastlöshet finns också med oss och först i bönen avdunstar den, eftersom den inte är användbar för något gott. Vår splittring är inte önskvärd att ha i bagaget när vi går med Kristus, att lyfta av och avlägsna den är Hans varmaste vilja. I meditationen låter vi Honom göra det.

Är inte predikan eller bibelläsning viktigare än bön?

Vårt tänkande blir ivrigt och glatt när vi tar emot Jesus Kristus i våra liv. Vi vill prata om det, dela det, läsa bibelställen som styrker oss och borde styrka andra. Är vi präster så vill vi göra detta från predikstolen eller framför församlingen.

Men denna bön är enklare och mer stillsam. Ivern behövs inte. Det är ingen poäng att ivrigt säga böneordet och skynda på. Det är tystnaden och stillheten som bereder rum för Kristus, inte tankarna och de många orden, hur välmenta och glada de än är. På youtube finns idag många fantastiska förkunnare med så inspirerande sätt att predika och tala om vad de finner i Nya Testamentet, särskilt i Pauli brev.

Men i denna bön går vi i andra riktningen. Vi avstår från ivern och de många orden. Hjärtats ödmjukhet och villighet är det väsentliga, villigheten att låta det enkla böneordet vara nog en stund inför Herrens närvaro inom oss.

Det betyder att för en stund avstår vi från begäret att äga Gud eller "ha" hans välsignelser. Vi lyssnar och väntar. Vi tar emot det som denna stillhet och enkelhet ger och minns Elias på berget som först i den stilla susningen, kanske viskningen, hörde Herren på riktigt.

Vi kan också tänka på vad Jesus säger i Getsemane: Kan ni inte vaka med mig en timme? I bönen gör vi det, vi vakar och är uppmärksamma på Hans närvaro en stund. Och vi gör detta några gånger varje dag. Vi vilar i Hans närvaro.

Stor enkelhet, stor tystnad

En känd film om bedjande munkar heter "Die Grosse Stille" och BBC serie om vanliga människor som prövar tystnaden "Big Silence". Den som ägnar sig åt den enkla bönen kommer då och då att förbluffas över hur enkelt detta bönesätt är. En bedjare från 300-talet säger: "Vi samlar oss och fokuserar på Gud som vi inte ser. Vi hör honom inte heller. Men Han är aktiv och närvarande och vi tar bara emot denna närvaro helt och hållet."

Många människors vardag är typiskt ett enda flöde av snabba reaktioner, uppmaningar och repliker, mobilen som signalerar olika saker, folk som ringer, tider som ska passas, deadlines, saker som ska beställas, flyg som ska passas, datorn som signalerar om 50 mail i inboxen, sms som droppar in under hela dagen --- stunden i stilla bön förefaller otroligt enkel ! Har man en rum i källaren för meditation är det bra. Annars gäller att stänga av alla våra apparater eller gå ut i skogen eller en park utan dem.

Bor du i en stad med öppna kyrkor är det otroligt praktiskt att bara slinka in i den kanske tomma kyrkan och stänga av mobilen. Halvtimman inne i det tysta kyrkovalvet är ofta vad som räddar många bedjare i Europas storstäder. Även människor utan någon särskild tro vet att ta sig en tyst vilostund i de katolska katedralerna som nästan alltid är öppna.

Denna kristna böneform är just en kyrka med stor tystnad och stor enkelhet. Vi sitter en stund ensamma med Kristus, universums centrum av kärlek. Vi sysslar egentligen inte med att "lugna ner oss" eller "slappna av" utan med att möta den Levande.

Hur vet jag om det funkar?

Det är bäst att inte försöka bedöma sin meditation. Den Helige Ande arbetar på bästa möjliga sätt med dig och din tystnad i Kristi närvaro är utmärkta tillfällen för andlig fördjupning eller andligt klargörande. Gud vill inget hellre än älska dig i så ren form som möjligt. Därför kan du lita på att bönen på sikt gör mycket för dig, även om du inte kan se det under enskilda stunder. Ofta är det vid tillbakablickar du märker att ditt liv ter sig annorlunda.

Många talar om att de "hör" sitt böneord och får en djup vila i detta hörande. Vi hör också andra ljud och ibland säger några att även andra ljud blir behagliga att höra, de har ingen särskild betydelse utan är endast rena ljud. Jag minns duvor utanför ett meditationsrum i vilket jag tillbringade många bönestunder under en sommar på Hawaii. Duvors ljud är fortfarande "böneljud" för mig många år senare. Att höra Guds röst genom att lyssna på böneordet är verkligen god kristen kontemplation.

Om du inte kan sitta still eller stå stilla är det en bra idé att promenera sakta. Genom de kristna århundradena har många bedjare föredragit långsamt gående framför andra böneformer. Möter du människor du känner blir du förstås störd. Men hittar du en plats i ensamhet är detta din givna form när du inte klarar stillasittande. Det är inte bättre med någon av formerna, liksom det inte är bättre att du mår  fantastiskt jämfört med andra gånger då du är orolig och rastlös. Bönen är din hängivenhet att vara i Gud såsom Han vill ha dig vid alla tillfällen.

Från huvudet till hjärtat

Om vi oroar oss för vad vi känner under bönestunden, tappar vi snart lusten att fortsätta. Många inbillar sig att det ska "kännas skönt", annars får det vara. Men detta är inte bättre än att vi känner oss miserabla. Bönen är densamma i vilket tillstånd vi än erfar. Visst är det svårare att sitta med böneordet när vi har tandvärk. Självklart. Men det går. Visst är det underbart när allt känns lätt och ledigt. Men meditationen är vad den är oavsett tillstånd.

Detta är en viktig insikt. Vi kommer alltid att känna olika saker vid olika tillfällen. Gud bryr sig mer om din närvaro hos Honom, inte vad du känner för stunden. Din generositet att ge Kristus all uppmärksamhet under en tyst halvtimma är mest värt av allt du kan göra. Att vara missnöjd med att du inte är skärpt eller inte mår riktigt bra, är helt vid sidan av saken. De flesta känslor passerar, men ditt böneord är detsamma och du håller dig till det med tillförsikt. Genom tillståndens skiftande vågor håller du fast i livbojen.

Alla omdömen vår hjärna fäller om vad vi gör lämnar vi åt sidan under bönestunden och låter hjärtat ta emot Kristi Ande. Det är mångas erfarenhet att när tystnaden och enkelheten beredes plats genom att vi går in i bönen, kommer Kristus in till oss. Det är tyst och lugnt och du är hängiven Honom. Han kommer alltid in och helt enkelt är med dig.

Vad gör man med alla tankar som stör?

Vår hjärna älskar att tänka och känna i en enda lång ström. Det är så naturligt att det pågår utan att vi medvetet behöver välja. När du sitter i stillhet med böneordet kommer hjärnan att förse dig med allehanda känslor, tankar och associationer. Låt det vara så. Du ägnar dig åt den lugna andningen och ordet och tankar får komma och gå. De lämnar oss mer och mer ifred ju mindre vi bryr oss.

Jag minns en gång i London, efter att jag suttit morgonmeditationen på WCCM i Kensington och inte kunnat sluta distraheras av vilda tankar. Jag gick in i en liten katolsk kyrka på vägen till hotellet och såg genast en liten bok på ett bokbord. Titeln glömmer jag aldrig: "The spriritual significance of distractions" !! Jag fick en trevlig läsestund i kyrkan. Kontentan var att om vi låter tankarna och känslora komma och gå så stör de oss inte nämvärt.

Så svaret på frågan i titeln till detta inlägg blir: ingenting särskilt. Vi ägnar oss åt tystnaden och ordet som regelbundet hörs i tystnaden. Snart nog bli vi så tilltalade av själva stillheten att den drar oss till sig och vi mår allt bättre av att vara i den. Läser vi Nya Testamentet en stund senare får ofta Jesus själv en ny och djupare betydelse för oss. Det är inte informationen eller bibelkunskapen som intresserar oss utan Han själv, själva oändligheten och kärleken i Hans närvaro hos oss.

En författare på 1300-talet som ägnade sig åt denna enkla bön påpekar att vi kanske börjar tänka kring det ord vi använder, det namn vi använder eller den fras vi valt att använda. Det är ju inget ont i det. Men bäst är, säger han, att vi påminner oss om själva enkelheten i ordet eller namnet. Inte den intellektuella innebörden utan själva enkelheten i bönen.

Hur mediterar man?

Den enkla bönen är ingen teknik. Det är ett engagemang i det djupaste livet inom oss, en relation till Kristus som vill bo inom oss. Vi väljer ett kort ord, t ex Jesus Kristus, eller Gud, eller Fader eller maranatha (Kom Herre !) och sitter bekvämt med det i ungefär en halvtimme. Vi hör det upprepas inom oss utan att analysera eller tänka särskilda tankar om ordet. Vi kan också gå långsamt eller stå eller ligga ner. Detta går att göra var som helst där ingen kräver att vi pratar eller kommunicerar. På bussen går bra, på tåget, flyget, på promenaden. Men naturligast och bäst är en stol eller kudde att sitta på. Själv står jag gärna på grund av atros och det går lika bra som att sitta.

Att andas lugnt hjälper oss att stadigt och jämnt upprepa ordet, kanske känns det bäst att följa utandningen. Det viktigaste är enkelheten. Vi försöker inte skapa upplevelser eller åstadkomma några särskilda tillstånd. Vi vilar i ordet en halvtimma. När detta blir en daglig praxis 2-3 gånger om dagen märker vi snart hur Helig Ande börjar följa oss och en ny sorts balans kommer in i vårt liv.

Kristen meditation

Att praktisera den enkla stilla bönen i tystnad eller med ett litet böneord är en gammal kristen tradition. Dess enkelhet förbluffar många men det är dess styrka. Den här bloggen vill reflektera och svara på frågor som är vanliga bland de som ägnar sig åt den enkla bönen, meditationen.

Vi kommer att ta hjälp av ökenfäder, framför allt Johannes Cassianus och moderna lärare och erfarna inom den kristna meditationen, framför allt John Main och Lawrence Freeman. En engelsk sida till dem är wccm.org

Alla förblir nybörjare i den enkla bönen. Varje bönestund blir att på nytt gå in i tystnaden och ta emot Kristus. Men vår attityd till enkelheten och tystnaden varierar under livets gång.

Hinner människor meditera eller vara i tystnaden nu för tiden? Väldigt många har en full agenda, även de som månar om hälsa och ett andligt friskt liv. Många måste lämna sin vardag för att komma till och kunna ägna sig åt den enkla bönen i tystnad.

Paul Harris skriver:

"Caught up in the immediate, the temporal and the passing of our computerized world, 

we often forget the eternal verities and the spiritual vision of a gifted teacher such as John 

Main and other great teachers of contemplative prayer." 

Om en läkare diagnostiserade oss med en dödlig sjukdom och bad oss ägna några halvtimma per dag till en enkel behandling, skulle vi inte tveka att ta oss tiden till det. Men detsamma gäller vår själ och vår andliga hälsa. Det går att göra det !