Är inte predikan eller bibelläsning viktigare än bön?

Vårt tänkande blir ivrigt och glatt när vi tar emot Jesus Kristus i våra liv. Vi vill prata om det, dela det, läsa bibelställen som styrker oss och borde styrka andra. Är vi präster så vill vi göra detta från predikstolen eller framför församlingen.

Men denna bön är enklare och mer stillsam. Ivern behövs inte. Det är ingen poäng att ivrigt säga böneordet och skynda på. Det är tystnaden och stillheten som bereder rum för Kristus, inte tankarna och de många orden, hur välmenta och glada de än är. På youtube finns idag många fantastiska förkunnare med så inspirerande sätt att predika och tala om vad de finner i Nya Testamentet, särskilt i Pauli brev.

Men i denna bön går vi i andra riktningen. Vi avstår från ivern och de många orden. Hjärtats ödmjukhet och villighet är det väsentliga, villigheten att låta det enkla böneordet vara nog en stund inför Herrens närvaro inom oss.

Det betyder att för en stund avstår vi från begäret att äga Gud eller "ha" hans välsignelser. Vi lyssnar och väntar. Vi tar emot det som denna stillhet och enkelhet ger och minns Elias på berget som först i den stilla susningen, kanske viskningen, hörde Herren på riktigt.

Vi kan också tänka på vad Jesus säger i Getsemane: Kan ni inte vaka med mig en timme? I bönen gör vi det, vi vakar och är uppmärksamma på Hans närvaro en stund. Och vi gör detta några gånger varje dag. Vi vilar i Hans närvaro.