Det är inte tankarna eller det medvetna föreställandet som är centralt i meditationen. Snarare är det ett område där du inte alls är medveten eller tänkande eller föreställandet. Däri är det likt sömnen utan dröm. Det är helt "rent" eller helt utan kvalitet.
Detta är ingenting att bygga teologi på. Det är istället något Gud bjuder på och "som inte är våra tankar" utan Guds egna. Vad vi än säger om det på utsidan av det, gäller inte när det är för handen och vi är "borta". Vi kan känna oss fräscha och klara efter meditationen men det vi befinner oss i saknar kvaliteter, vi vet absolut inte vad det är.
Detta gör oss ödmjuka. Vi kan inte fånga det. Bara att le och ta emot det. Det är det "större än du nånsin tror" som vi har blickarna riktade mot.
