Man kan be det lilla ordet man valt när som helst under dagen, inte endast under meditationen. Paulus sa ju att vi ska "be ständigt" och många tillfällen finns: i kön i affären, på bussen, när man väntar på tåget, när man åker taxi, när man går ut med hundarna, när man städar eller diskar. Bönen och ordet är som en vän, vi kan umgås när som helst när det passar.
Den som trivs med radband kan när som helst då det passar säga ordet på varje kula på bandet. Eller som jag gör: använda tärningar och vända sifforna uppåt för varje serie på tio böneord. Eller som många munkar och nunnor gör, använda fingrarna i samma syfte. Sätten är många, men det enkla böneordet är ett och närvaron är samma enkla närvaro.
Ska man använda denna bön i kris och i oro? Det går utmärkt. Liksom vi gärna somnar gott till det långsamma upprepandet av Abba, Fader eller Jesus Kristus, vilket ord eller namn vi nu använder, så ger det styrka och lugn i kris och oro. Många finner att detta välbekanta enda ord är viktigare än långa formulerade böner som vi finner i böneböckerna och som är målinriktade på nödsituationer och vid djup oro. Ofta är dessa destinerade böner fulla av teologi som vi kanske inte kan tillgodogöra oss. Det enkla ordet eller uttrycker går däremot förbi våra tankar till ett djupare skikt i vårt medvetande.
Ordet vänder också vår uppmärksamhet från oroshärden, vare sig den är fysisk eller psykisk smärta. Det blir som ett ankare ner i den frid Jesus ger oss. Varje gång vi säger ordet kallar vi på den store Läkaren. I perioder kan vi behöva detta nästan konstant.
Vid sjuhusvistelser, efter operationer och vid andra tillfällen i sjukhusmiljön, kan böneordet bli ett automatiserad nåd, det ropar till Herren av sig själv och vi får gratisskjuts. Ordet blir som en gammal vän som inte sviker. Under långa konvalescensperioder kan detta bli kanske den trognaste vännen och det är ett sätt att vara med Gud som den största vännen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar