Ett stort hinder för mig och många är att vi dömer oss som missyckade meditatörer för att det inte är tilltalande stunder i meditationen. Vi ska inte tänka på något tilltalande budskap, endast ordet i andetagen. Det gör oss ibland nedslagna, tomma och vi känner inte den där njutningen som det är att tänka eller läsa eller skriva något "intressant".
För mig är detta påfallande. Hela mitt liv har jag njutit av historia, filosofi, teologi, psykologi, poesi --- och frånvaron av dessa sköna känslor har ibland lämnat mig torr, utan mening, förvirrad och ledsen. Som lärare i hela mitt yrkesverksamma liv har denna läggning varit idealisk. Jag har njutit av innehåll, skrivit innehåll, animerat dessa innehåll för mina elever och fått dem att finna glädje i dem. Men det är en fälla som stundtals kan kännas bitter.
När Yeshua (Jesus) säger att hans väg och hans form av sanning gör oss fria, betyder det fria även från det man gillar att tänka på eller syssla med. Hans frihet är inte av denna världen. Det betyder inte främst frihet från yttervärlden eller kulturen vi har. Det betyder frihet från min värld av tänka på sig själv, njutning och välmående intellektuellt och emotionellt. Jag liksom många med läsintresse sitter fast i välkända litterära kontexter och de egna tankarna i någon lustfylld riktning. Även det kristna budskapet utnyttjas på detta sätt och blir egentligen en sorts parodi, ett spel, en hypokris. Inget av detta ger den frihet Jesus talar om när Han säger att sanningen ska göra oss fria.
Yeshua (Jesus) hade inte med sig ett vandringbibliotek för att läska sig med efter en dags vandringg. Han delade inte ut bra hebreisk litteratur på kvällen för att de andra medföljarna skulle läsa och lära sig något och sedan skriva en liten essä. Hur främmande är inte för vår Frälsare stora akademiska bibliotek ! Varför? Ingen sann frihet inför Gud kommer den vägen.
******
Meditation är ett sätt att leva. Det är inte bara ett besök 20 minuter då och då. Tänk dig att din fru eller din man tittar till dig en stund på morgonen och en stund på kvällen ! Det är inget liv tillsammans. Varför skulle vi erbjuda Gud detsamma? Det håller inte ! Jesus levde samman med Fadern tittade inte till honom ibland som vi gör med våra ensamma åldringar.
Snarare är det världen som kan besökas en kort stund då och då. Men även då kan jag vara kvar i meditationen hos Gud, i de allra flesta fall. Vi upptäcker snart att vi själva väljer världen snarare än Gud och därför tror vi att det inte går att kombinera meditation med världslig aktivitet.
Jag minns ett samtal på WCCM i London, där jag gick och mediterade med de andra morgon och kväll, under ett besök en vecka. En dag ville jag sitta kvar efter morgonens meditation på 30 minuter men man förklarade att huset stängdes tills kvälls meditationen. Varför sa jag? Därför att det är lagom och praktiskt lämpligast att hålla sig till en daglig diciplin av två sittningar, inte mer. Det finns en visdom i detta men jag ville sitta vidare.
Men jag förstod senare att många har den inställningen bland mediterande kristna: att det inte är nyttigt med för mycket meditation. Sanningen är tvärom att "besöksmetoden" är närmast arrogant inför Guds närvaro i oss. Gud längtar efter oss hela tiden, han är nämligen livets och ljusets Gud i tystnaden och meditationen. Att vi inte klarar av att vara hos Honom är förstås en annan sida av saken. Vi är så betingade av självlivets krav på "skönt" att vi inte kan avstå från det njutningsfulla processande av våra favoritinnehåll. Många ger upp meditationen för att de inte "lyckas". Men meditationen är att se vad vårt faktiska "misslyckande" består av.
Till elever som haft samma inställning har jag sagt: pröva någon dag att vara i meditation hela tiden, med kortare avbrott för riktigt trängade världsliga behov. Du kommer att märka hur överraskande stor del av din tid är ledig för Gud ! Och det är en ny värld för dig om du inte varit där förut.
På ett plan är det en mycket enkel relation till Gud. När Skriften säger: "Jag älskar de som älskar mig och de som söker Mig finner Mig" Ordspr. 8:17 -- betyder det att när jag är i meditation och älskar Gud svarar Gud med kärlek. Kärleken finns där inte som när vi säger "Och han älskar förstås sina barn, den mannen" och därmed menar en mer allmän relation till barnen. I meditationen finns kärleken direkt i den aktiviteten, att vi älskar Gud på det viset är detsamma som Hans kärlek till oss.
Det är naturligtvis därför många i historien valt undanskymda liv i obemärkthet och enkelhet, ibland yttersta fattigdom, för att leva i denna kärlek. "Rikedom och värdighet finns hos mig" säger samma text en vers senare och det är vad som ges i den tysta meditations avskildhet.
******
När vi i meditationen går bortom orden genom mantrat, det lilla ordet eller frasen, så hamnar vi i ett territorium där ingen tänker något. Det innebär frihet från tänkaren och fokuseraren., vilket ibland känns meningslöst och tomt, för så vara är vi vid egots ständiga begär efter att vara lyckat och framgångsrikt. Vi är istället i varat utan sådant centrum, en öppnare trakt där Gud mer direkt kan mötas.
Överfört på livet generellt, alltså då vi inte mediterar, innebär samma kvalitet av öppenhet och avsaknad på "någon" i centrum, ett kontemplativt sätt att vara. Många har inte möjlighet till detta i vardagen, med stunderna i meditation påverkar ändå livet i övrigt på ett subtilt sätt.
De få av oss som har möjlighet att också utbreda meditationens icke-vetande-moln och börja leva kontemplativt, märker ibland att en lätthet och fruktbar tomhet fyller tiden vi är vakna.
Det passar sig inte att vara helt kontemplativ just när folk vill prata och resonera om något, eller behöver hjälp med något specifikt problem. Men förvånansvärt mycket tid av en dag kan ändå ägnas åt det kontemplativa tillståndet.
Som en kontemplativ broder sa: Det är lite tomt här, ingen tänker eller pratar i mitt huvud. Men å andra sidan är det tyst och lugnt. Det är vilsamt, i alla fall ibland. Och Gud får vara den frid och frihet Han är, inte ett själv-centrerat engagemang.
******
Rent praktiskt kan vi räkna med fem dagliga faser av vår meditation.
1 När du vaknar: börja säga ordet med slutna ögon i sängen och be en halvtimme innan du stiger upp. Detta är en förvirrad stund för dröm och sömn blandar sig in i bönen. Men fortsätt och stig sedan upp. Utan denna första fas kan det utan yttre stimuli från en kommunitet vara svårt att gå till bönen.
2 Under morgonsysslorna: fortsätt med ordet och gärna ett radband i ena handen om det går. Mitt radband har tre ringar, varje efter elva kulor, då jag börjar införa referensen till Fadern. Jag kan säga Jesu ord: den som tar emot mig tar emot den som sänt mig. Eller delar av Fader vår. I vilket fall kommer referensen till mysteriet in i den enkla bönen. Mina morgonsysslor är kaffe och rostade mackor med pålägg, lite yoga, kanske någon lyftning av tyngder. Om bönen pågår hela tiden märker vi hur den utgör vår livsform innanför alla yttre sysslor. Det är en värdefull insikt och den behöver göras varje dag åter.
3 Arbete, promenader, möta människor: denna fas är den svåraste om man inte som jag är pensionär, eller som många kristna bröder och systrar, lever i en kommunitet som reglerar bönen åt alla. Jag promenerar hundarna och bönen kan vara igång hela tiden utan problem med radbandet i handen. Möter jag människor och behöver prata, blir det paus, men samtalet interfolieras ändå av bönens ord och tummandet på radbandet. Referensen till mysteriet i Fadern utökas och kan få egna pauser för begrundan. För de som arbetar och måste ägna hela sig åt en uppgift eller en kommunikation är det svårare. Men inte omöjligt. Många kan i arbetslivet hitta pauser eller lugna passager. Denna fas är igång till eftermiddagen när det blir vila från arbete och kvällssysslorna börjar. För mig och många innehåller den också läsning av texter, dagens bibeltexter, andra böcker och eget skrivande. Detta är som ett arbete som interfolieras av bönen.
4 Kvällsbönen - tyvärr är många nutida människor hektiskt igång under kvällstiden. Man ser på teven, går på krog, pratar mycket, håller på med barnen och får dem isäng eller om de är äldre, konverserar dem, hjälper med läxor. Kort sagt familjeliv. För oss som lever i pension och relativt ensamma är det en underbar fas av bönelivt. Tröttheten, vilan, skymningen, mörkret, allt går ihop med böneordets flöde. Referensen till Fadern kan utvecklas till längre perioder, utforskandet av mysteriet.
5 Insomnandet: att somna med radbandet i hand går faktiskt bra. Det ramlar ner någonstans i sängen och vi går kanske in i drömmens rike eller sover utan dröm. Annars går fingrarna bra att räkna på också eller endast be böneordet mentalt och somna från det. Jag kan kombinera detta med att lyssna på ljuden från filmen Die Grosse Stille som för mig har en sövande effekt.
Naturligtvis kan vi ha bestämda perioder, 30 min. t ex då vi endast ber ordet. Särskilt under fas 3 är detta lämpligt. På min arbetsplats hade jag meditation 9.30-10.00 och 16.30-17.00 för de som kunde komma till meditationsrummet. Men bönelivet kan inte begränsas till dessa perioder. Bönen behöver bli "det vi sysslar med" och vara i första rummet, vad än vi dessutom gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar