Hjärtats enkelhet

Jesus kallade på ett barn, ställde det framför de som lyssnade och sa: ”Jag säger er: om ni inte vänder om och bli som barn kommer ni aldrig komma in i himmelriket".

Vad har detta med kristen meditation att göra? Målet med livet i enlighet med de tidiga fäderna i Filokalia är oavbruten bön. Och denna oavbrutna bön är just "att vända om". När jag som ung läste den ryske pilgrimens berättels började lite stapplande. ett snart femtioårigt liv med. Namnet, med mantrat som "vänder om".

Kristen meditation hjälper oss att lämna det tvångstillstånd som världens distraktioner utgör.  Dett tillstånd av "världslighet" såg de tidiga fäderna som den väsentliga synden. Det är en reduktion av människans villkor. Det lilla ordet övervinner denna tvångssituation eftersom det lugnar sinnet, leder oss till stillhet: ”Var stilla och vet att jag är Gud”.

Frasen eller ordet fokuserar sinnet, fokuserar oss till enkelhet, det som är den verkliga innebörden av hjärtats renhet.

Böneordet är inte ett magiskt piller, det är inte en teknik. Det är en samvaro som måste integreras i en hel andlig medvetenhet. I broder Cassians tionde konferens om bön växer denna samvaro ut till "praxis lectio" där vi läser skriften inte bara rationellt och analytiskt utan mer intuitivt och med ett lyssnande hjärta. Vi stannar med en fras eller ett par verser och tuggar på dem. De tidiga fäderna sa "idissla".

Så vad kan vara mer naturligt än att gå vidare till en ännu enklare steg i bönen där vi väljer en enda vers eller ett enda ord från Skriften? Skriften blir rotade i vårt hjärta genom konstant användning. Genom ständig upprepning och återanvändning av denna vers i hjärtat, säger broder Cassianus, rotar sig det hela djupt i vårt medvetande.

Som fäderna i Filokalia säger: du kommer att sova på natten och upprepa denna vers; du kommer att vakna på morgonen och upprepa den. Detta är hjärtats bön som aldrig sover. Jag sover men mitt hjärta är vaket, som det står i Höga Visan 5. Denna bön i hjärtat är kärnan i ren bön. Den länkar oss till det väsentliga i teologin: målet för alla kristna är att bli en med Kristus.

Kristen meditation är faktiskt målet för de kristna, enligt Paulus -- att be utan att upphöra. Innebär det att vi går runt och mumlar böner hela tiden? Nja, när hjärtat ber så ber det och gör det hela tiden. Skulle vi pliktskyldigt och hjärtlöst be olika böner skulle bara hamna i ett tillstånd av isolering psykiskt och andligt -- såsom ibland sker vissa sekter, kristna och icke-kristna. Men när hjärtat ber, är det bedjande hela tiden såsom en uppmärksamhet på det som sker.

Kontinuerlig bön, såsom den ryske pilgrimen visade, är vårt inträde, vår förening, vår integration med bönen. Det är ett sätt att leva i enkelhet. Ordet "enkel", på latin simplex, var en term som användes av skräddare och syftade på ett tygstycke som var ovikt. Det är en enkel sak. När det viks, blir det duplex eller komplex.

Kärnan i ren bön är att det förenklar vårt sinne, öppnar vårt sinne. När sinnet speglar sig själv, när vi tänker på oss själva, då vi är duplexa eller komplexa.

Lämna sig själv -- det första steget

Att läsa och skriva och tala är egentligen att tänka på sig själv och vara självupptagen, även om vi har ett arbete där vi behöver göra dessa aktiviteter. När vi mediterar gör vi något motsatt: vi använder ordet för att stanna allt tänkande på oss själva. Detta är något som inte kommer naturligt för oss. Vi vi helst syssla med oss själva och tycker a priori att det är arbetsamt att lämna detta sysslande.

Det är den kristna meditationens utmaning, den rena bönens utmaning. Varför mediterar vi?

Efesierbrevet säger några ord som innehåller den djupaste böneteologin: "14 Därför vill jag falla på knä för Fadern,  15 efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.  16  Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande,  17 så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom,  18 så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet  19 och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.  20 Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, 21 hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen."  (Efes.  3:14-21) 

Varför är vi här på jorden? Det är en mycket enkel fråga. Det är en fråga som vi måste komma tillbaka till varje dag om vi ska kunna leva ett liv i omvandling. En av ökenfäderna var frågade "Vad är en munk?" Och svaret var: "En munk är någon som frågar sig varje dag vad som är en munk." 

Vi är alla här eftersom vi har Guds verk att göra. Det fordrar att vi omintetgör oss själva genom att sluta tänka på oss själva hela tiden. Det är meditationens kärna. Vi måste genom att säga det lilla ordet i stilla meditation tillåta Guds verk att göras i oss. 

Detta är vad St Bernard av Clairvaux kallade "verksamhetens verksamhet" -- den grundläggande uppgiften, det grundläggande arbetet. Det är ofta inte så populärt. Jag startade en gång en meditationskurs med en introduktion inför ett trettiotal personer där jag betonade att meditationen är att lämna sig själv. Gången därpå kom endast två stycken ! "Där två eller tre samlas...."

Den meditativa verksamheten i den kristna versionen är en mycket enkel sak -- att säga det lilla bönerordet och lämna sig själv. Det är att öppna oss i centrum av vår varelse, till källan för vår existens genom att ge upp oss själva. Inte ge upp delvis, men helt. Inte bara för att lämna vår självsysselsättning en del av tiden, men permanent. 

Syftet med den kristna meditationens liv är att komma till kontinuerlig bön, till ett tillstånd av ostörd uppmärksamhet på bönens få ord, till ett tillstånd av obruten öppenhet för bön Kristus i våra hjärtan, till den enkla föreningen av vår bön med bön Kristus. Detta tillstånd av obruten bön är syftet med våra liv som kristna och som Guds barn.

Denna uppmaning till kontinuerlig bön är lika giltig och lika lite populär i dag som den var i den 4: e århundradet i Egypten då kyrkofadern Cassianus lärde sig be på detta sätt. Utan tvekan har vi en del moderna stilar på meditaitonen, hur vi samlas, hur vi sitter osv. Men den väsentliga enkelheten i bönen, har vi kvar. Annars är vi inte en del av traditionen. 

St Benedict visste mycket väl att denna uppmaning till kontemplativ bön, kontinuerlig bön, där vi lämnar våra tankar på oss själva, inte är en abstrakt aktivitet. Vi kan se att hans regel för bönelivet inte är  en avhandling om andlighet eller teologi. Regeln handlar om att föra människor så snabbt som möjligt och så smärtfritt som möjligt till detta tillstånd av ständigt lämnande av sig själv i bönen.

St Benedict, liksom Shakyamuni Buddha i Indien, insåg att vi kommer till denna kontinuerliga bön inte genom ytterligheter, men genom en medelväg, och faktiskt genom en kärlekens väg. Det är därför jag tror att St Benedikts regel är så full av dagliga uppgifter, ora et labora, och att han beskriver de dagliga svårigheterna att lämna våra tankar på oss själva. 

Som han säger är det första steget att överge våra egna viljor, att lämna själv bakom, att överskrida våra egon, att gå bortom den isolerade varelse som mitt tänkande gör mig till. Vi isolerar oss alltid i våra sår, vår historia, våra rädslor -- både de vil gillar att ha och de andra. Det lilla ordet i meditationen är helt meningslöst för detta isolerade liv och tvingar oss därmed ut till det Andra. Det gäller även våra favorittankar på Gud, våra favoritcitat. Som Karl Barth skrev 1918 har vi domesticerat Gud till vår egen lilla tomte som vi sätter gränserna för varje söndag i kyrkan. Vi bedrar Gud genom våra förutsägabara och väl kända "kunskaper" om Gud.

Vi är förstås isolerade i våra fantasier, våra små begär och vår bblygsel inför att vi har dessa fantasier. Vi är vidare isolerade i vår fåfänga, vid minsta framgång i världen faller vi pladask i ambitionens djävulskap. Vi är isolerade i vår ilska, vår personliga obehag, vår svartsjuka. Syftet med den kristna meditationen och med hela den kristna livsföringen, är att gå ut ur dessa fängelser, släppa de emotionella kedjorna.Genom bönens lilla ord kommer vi in i ett tillstånd av gemenskap med alla levande varelser. Isoleringen bryts.

Benedikt av Clairvaux ser kklostret som verkstad för detta mest mänskliga av företag som är bönen. Ingenting ska ges företräde framför Kristi kärlek; inget ska ges företräde framför bön, eftersom det är i bön och Kristi kärlek i våra hjärtan som vi återvänder till denna första och grundläggande uppgift: om och om igen lämna sig själv.

"Den som vill vara min efterföljare måste lämna sig själv". Både evangelierna hela vår tradition gör det mycket klart för oss att allt handlar om denna uppmaning till kontinuerlig bön. Det är kärnan i vår kallelse att leva som människa. Vi får aldrig glömma detta första steg, att lämna sig själv bakom. 

I meditationen behöver vi alltid se oss själva som nybörjare, aldrig som experter. Ingen lust att kallas helig kan finnas med. Vi får aldrig ens tänka på oss själva som experter -- det är en orimlig tanke. Det är alltid det första steget vi befinner oss i och behöver alltid gå tillbaka till okunnigheten för att ta detta steg om och om igen. 

I varje liv, vare sig vi är kristna eller buddhister eller muslimer har bönen denna upprepning av ett litet ord, en fras, en rytm, en cykel, något som går om och om igen --   det är som när man skapar något genom svarvning. Runt runt och formande pågår. Meditationen är som den inre svarven som alltid är igång.

Alltså inte bara upprepning, utan en rytm, en upprepning som tar oss framåt precis som hjulen på vår bil eller vår cykel. Kontinuerlig bön innebär kontinuerligt arbete och en kontinuerlig uppmuntran.  Att vara "mindful", medveten om att vi tar samma steg om och om igen, vi tar livets ord gång på gång. Utan uppmuntran är det svårt att göra denna resa på allvar -- därför skriverr jag denna blogg. Den är för mig själv lika mycket som för andra. För om vi är engagerade och vi hör denna uppmaning till kontinuerlig bön kan vi bli öppna för visdom och glädjefull tro på Guds kärlek

****

Mod att meditera

Krävs det mod att meditera? Ja kanske. Att avstå från att tänka på sig själv, avstå från alltför säker kunskap om Gud eller om världen kanske verkligen kräver både mod och en viss lidelse. Det kräver styrkan och flexibiliteten i verklig ödmjukhet. Att medge hur lite vi vet eller förstår.  Att frivilligt lämna det kända.

Men även att lära sig om sig själv, hitta sig själv i meditationen. Tron äger en mildhet och trygg förankring som kräver en viss kapacitet

att framhärda. Framhärdandets mod?

Han som vi lär känna i meditationen är en både  mild och kompromisslös Herre. Som första Johannesbrevet betonar kan vi inte både hat och vara i Gud, inte både knyta näven och hjärtligt hälsa på någon. Inte både surrar  runt i tankarna och njuta sötman i Guds nävaro. Det är på sätt och vis kompromisslöst.

Även om vi är lekmän kan vi se ett universellt syfte för alla att vara munkar. Munken -- som kommer av Monos -- är därför en som är En. Och det gäller oss alla. Att åtminstone en stund då och då vara En i meditationen, i den enkla bönen. En med sig själv eftersom han eller on kan möta sig själv alla inre motsättningar. En med Gud som är det Enda.

Men i meditationen är vi också En med alla systrar och bröder världen runt. Ja med alla levande varelser, fiskar, fåglar, fyrfota och de som rör sig på marken. Vi är "monos" med allt som inte söker sitt eget. Liksom vågorna plaskar in på stranden, vem som än är där eller vad som än händer på stranden, är vi ett med allt som sker, utan dömande eller tyckande för egen del.

Bara när vi är ett med Gud,  blir oss själva helt och hållet. Vi förlorar

oss i denna enhet. Benedikt av Nursia har stor förståelse för denna omvandling i enheten, inte bara för oss som mediterar utan för alla som försöker leva på ett avgörande sätt. 

Det vill säga, meditationen är viktig för det växande kristna livet. Vår egen dagliga meditation är ett viktigt uttryck för vårt åtagande i

den dynamik som omvandlar, som enar vår hela person, som ger oss vårt fullständiga liv. 

Stora ord, tänker någon. Är inte meditation mer en avslappning?

Det är omöjligt att förmedla det som sker i meditationen på Guds Namn till någon som inte har börjat uppleva det personligen eller åtminstone blivit något medveten om möjligheten till omvandling.

Det är en av de mest oförklarliga och frustrerande begränsningar av

människans villkor som finns för oss.  Innebörden av den andliga  friheten i den meditativa bönen, upplevelsen av enhet och frid kan knappast på ett tillfredsställande sätt verbaliseras. Åtminstone inte utanför gemenskapen med dem som har meditationens

erfarenhet.

Meditationen skapar en gemenskap bland de som följer samma väg,

oavsett vem de är eller var de kommer ifrån i samhället. Alla försöker förstås kommunicera men det gäller också att inse att upplevelsen i sig är själv är kommunikation. Sådan är den gudomliga naturen, den är kärlek som kommuniceras mellan oss utan ord.

Den frälsningsupplevelse meditationen ger är att vara enhetlig, ha

evigt liv i själva tron och tilliten. Det innebär att ingen del av oss själva, ingen aspekt av vår totala humanitet eller mänskliga känslighet försvinner eller förstörs i processen. En av de första saker vi upptäcker när vi börjar meditera är en intre harmonisk respons som återverkar på alla sidor av det mänskliga livet i vardagen. En sorts sympatisk resonans, som John Main kallar det, uppstår mellan stunden i meditation och alla andra stunder.          

****

Inte bara en annan aktivitet

Att sitta ner i mysteriet, som ju meditation innebär, blir så

fundamentalt för oss att vi inte riktigt kan säga: Först äter vi frukost, sedan mediterar vi en stund och sen åker vi på utflykt ! Visst säger vi så, särskilt på en retreat, men att meditera är inte en av flera aktiviteter på det sättet som det låter.

Livsmening alstras i meditationen, på ett annat sätt än i frukosten eller utflykten. Guds önskan för världen blir uppfylld i det liv vi upptäcker när vi sitter med det lilla ordet. Vi byter värld från en där Gud möjligtvis är någon på avstånd, kanske värd att tro på,  kanske inte -- till en värld där vi är i Gud. Allt som sägs om frälsning och kärlek i gudsriket är nu fakta för oss, vi är redan där.

En person, liksom en kultur, börjar dö när den inte utvecklas mer. Trons energi behövs ständigt för fortsatt liv. Det är därför den troende åldringen finner mer glädje, inte mindre, med tilltagande ålder. Det är därför åldrandet blir ett fiasko för de som aldrig trott.  Tron innebär det absoluta engagemang för allt liv. Distraktion eller egennytta håller inte i längden.

Evangeliet självt börjar i tro och slutar i tro som Paulus beskriver det. Vårt dagliga gående i meditation eller sittande i meditation utgör förnyelsen av vår tro. Att ta fram radbandet eller sätta sig tillsammans med de andra och höra klockan ringa in sittstunden är det fria medvetandet som försäkrar livet med friskhet.

Alla vet att den idealiska revolutionen är fredlig. Men idag, 2015, tycks den brutalt våldsamma revolutionen vara i uppsving i världen.  Ett

samhälle som erkänner behovet av förändring som en nödvändig del av sin utveckling, kan kanske finna hur den genialiska  principen om icke-våld befordrar liv och tillväxt. För Tolstoy och Gandhi var denna princip ett utflöde av Nya Testamentet. Men genom "humanismen" under 1900-talet är mycket av denna princip glömd. 

Icke-våld föds i meditationens medvetande om oss själva. Men inte vilken mediation som helst. Fascistiska zenmästare som gladeligen anföll Manchuriet för Stor-Japans bildande, har praktiserat en självkult i sin meditation. Omedvetna krafter leder bort från icke-våld till heroism. Riktig kristen meditation befordrar hjärtan av gränslös kärlek som inte svär sig till nationalism eller nationell kyrka, som söker nehet med alla levande varelser.

När religion kopplas till förtryck och rädsla, vet vi att de involverade snarare odlat självansträngning än öppen meditation i varats källa av kärlek och medkänsla. De verkligt medvetna bedjarna lockas inte ut i rasism och nationell heroism. Den inre krigaren befriar hjärtat, han eller hon hävdar inte militär auktoritet.

*****

Vad är uppståndelse?

Varje andlig tradition har sitt fikonspråk. Vi kristna har ett speciellt språk som inte är alldeles lätt för moderna hedningar att se igenom. För bakom  de många komplicerade termerna fins Guds enkelhet. När Paulus säger: "Genom dopet har vi alltså dött och blvi bgrvda med honom för att också vi ska leva ett nytt liv..."(Rom 6:4) betyder det en erfarenhet av nytt liv. Vi får del av detta nya liv i meditationen.

Vi är inte bara en stor grupp medlemmar i en kyrka. Vi är glada i det nya livet. Vi är personliga lärjungar till Den som är  det nya livet. Att veta hur denna nya väg i livet gess till oss i tystanden med ordet är att få del av uppståndelsens energier. Dessa energier frigörs för hela mänskligheten.

Jag tänker ofta på de ryska "sketemunkarna" vars främsta uppgift är att be och meditera för hela mänskligheten. I en enslig koja nära ett litet kapell ute i ödemarken, befinner de sig i uppståndelsen när de hugger ved, sjunger psalmerna och mediterar. Ur bybornas synvinkel, och kanske vår, kanske de mest liknar vördade raggiga och trötta gamla munkar som lever ett asketiskt liv. Men om denna uppståndelsens energi har berör våra hjärtan, njuter vi dagligen av den nya livsvägen i Kristus.

Det är som med snön när den smälter i vårsolen -- fram kommer en lerbrun mark med  halvruttna löv från i höstas.  Men när vi krattar lite   ser vi att jorden är täckt med unga gröna skott, färdiga att skjuta upp ur jorden med en okuvlig livsenergi. Uppståndelsen fungerar just så.

Uppståndelsens energi är den eviga påminnelsen om Löftet från Frälsaren, löftet om födelse, om att få dela härligheten med Gud. Detta är ett fullständigt förverkligande av Kristus i oss, i det vi verkligen är när vi ställer ifrån oss hyrbilen kroppen och det mentalaa programmet för kroppen.

Detta nya uppståndelseliv betyder det personliga livet i Gud för var och en av oss. Inte genom subjektiv sysselsättning med sig själv, genom tankar och känslor och attityder utan genom meditativ erfarenhet finner vi svaret på vad upppståndelsen är i Nya Testamentets --- något vi ser endast med trons ögon, det som inte har med vårt subjektiva liv att göra. 

Tänk på texten "När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men förstod inte att det var han...." (Joh 20:14)  Detta är en mycket verklig atmosfär. När vi ser Gud i meditationen förstår vi inte heller, bara njuter av Hans objektiva närvaro i oss.

Jag mötte häromdagen en ateist som vill diskutera min gudstro, eller gudstro över huvud taget. Jag frågande: menar du subjektiv eller objektivt? Han såg tveksam ut. Jag förklarade då att folk kan känna saker och de kallar det Gud och tror på det. Det är ju i viss mån sant eftersom känslorna finns där, de har bara fått en namn, Gud, av personen. Eller vi har tankar om Gud och eftersom vi märker dessa subjektiva tankar, kallar vi dem Gud och tror på dem, och menar att vi då tror på Gud. Men detta är inte alls verklig tro, förklarade jag för ateisten. 

Ateisten var förvånad, för det var allt han menade med att folk är troende. Jag sa att det objektiva är det som är sant, alldeles utan att vi tänker eller känner det. Ja, till och med att om vi tror att vi tänker eller känner detta objektiva sanna, så misstar vi oss. Det finns ingen exakt subjektiv kopia på det objektiva sanna. Men hur kan vi någonsin tro i så fall? undrade han. Endast genom att något, vid sidan av vår subjektivitet, visar sig uppenbart. Men detta kan du inte så sålänge du har fokus på dina subjektiva känslor, attityder och tankar.

Meditation är inte att lyckas

Ett stort hinder för mig och många är att vi dömer oss som missyckade meditatörer för att det inte är tilltalande stunder i meditationen. Vi ska inte tänka på något tilltalande budskap, endast ordet i andetagen. Det gör oss ibland nedslagna, tomma och vi känner inte den där njutningen som det är att tänka eller läsa eller skriva något "intressant".

För mig är detta påfallande. Hela mitt liv har jag njutit av historia, filosofi, teologi, psykologi, poesi --- och frånvaron av dessa sköna känslor har ibland lämnat mig torr, utan mening, förvirrad och ledsen. Som lärare i hela mitt yrkesverksamma liv har denna läggning varit idealisk. Jag har njutit av innehåll, skrivit innehåll, animerat dessa innehåll för mina elever och fått dem att finna glädje i dem. Men det är en fälla som stundtals kan kännas bitter.

När Yeshua (Jesus) säger att hans väg och hans form av sanning gör oss fria, betyder det fria även från det man gillar att tänka på eller syssla med. Hans frihet är inte av denna världen. Det betyder inte främst frihet från yttervärlden eller kulturen vi har. Det betyder frihet från min värld av tänka på sig själv, njutning och välmående intellektuellt och emotionellt. Jag liksom många med läsintresse sitter fast i välkända litterära kontexter och de egna tankarna i någon lustfylld riktning. Även det kristna budskapet utnyttjas på detta sätt och blir egentligen en sorts parodi, ett spel, en hypokris. Inget av detta ger den frihet Jesus talar om när Han säger att sanningen ska göra oss fria.

Yeshua (Jesus) hade inte med sig ett vandringbibliotek för att läska sig med efter en dags vandringg. Han delade inte ut bra hebreisk litteratur på kvällen för att de andra medföljarna skulle läsa och lära sig något  och sedan skriva en liten essä. Hur främmande är inte för vår Frälsare stora akademiska bibliotek ! Varför? Ingen sann frihet inför Gud kommer den vägen.

******

Meditation är ett sätt att leva. Det är inte bara ett besök 20 minuter då och då. Tänk dig att din fru eller din man tittar till dig en stund på morgonen och en stund på kvällen ! Det är inget liv tillsammans. Varför skulle vi erbjuda Gud detsamma? Det håller inte ! Jesus levde samman med Fadern tittade inte till honom ibland som vi gör med våra ensamma åldringar.

Snarare är det världen som kan besökas en kort stund då och då. Men även då kan  jag vara kvar i meditationen hos Gud, i de allra flesta fall. Vi upptäcker snart att vi själva väljer världen snarare än Gud och därför tror vi att det inte går att kombinera meditation med världslig aktivitet.

Jag minns ett samtal på WCCM i London, där jag gick och mediterade med de andra morgon och kväll, under ett besök en vecka. En dag ville jag sitta kvar efter morgonens meditation på 30  minuter men man förklarade att huset stängdes tills kvälls meditationen. Varför sa jag? Därför att det är lagom och praktiskt lämpligast att hålla sig till en daglig diciplin av två sittningar, inte mer. Det finns en visdom i detta men jag ville sitta vidare.

Men jag förstod senare att många har den inställningen bland mediterande kristna: att det inte är nyttigt med för mycket meditation. Sanningen är tvärom att "besöksmetoden" är närmast arrogant inför Guds närvaro i oss. Gud längtar efter oss hela tiden, han är nämligen livets och ljusets Gud i tystnaden och meditationen. Att vi inte klarar av att vara hos Honom är förstås en annan sida av saken. Vi är så betingade av självlivets krav på "skönt" att vi inte kan avstå från det njutningsfulla processande av våra favoritinnehåll. Många ger upp meditationen för att de inte "lyckas". Men meditationen är att se vad vårt faktiska "misslyckande" består av.

Till elever som haft samma inställning har jag sagt: pröva någon dag att vara i meditation hela tiden, med kortare avbrott för riktigt trängade världsliga behov. Du kommer att märka hur överraskande stor del av din tid är ledig för Gud ! Och det är en ny värld för dig om du inte varit där förut.

På ett plan är det en mycket enkel relation till Gud. När Skriften säger: "Jag älskar de som älskar mig och de som söker Mig finner Mig" Ordspr. 8:17 -- betyder det att när jag är i meditation och älskar Gud svarar Gud med kärlek. Kärleken finns där inte som när vi säger "Och han älskar förstås sina barn, den mannen" och därmed menar en mer allmän relation till barnen. I meditationen finns kärleken direkt i den aktiviteten, att vi älskar Gud på det viset är detsamma som Hans kärlek till oss.

Det är naturligtvis därför många i historien valt undanskymda liv i obemärkthet och enkelhet, ibland yttersta fattigdom, för att leva i denna kärlek. "Rikedom och värdighet finns hos mig" säger samma text en vers senare och det är vad som ges i den tysta meditations avskildhet.

******

När vi i meditationen går bortom orden genom mantrat, det lilla ordet eller frasen, så hamnar vi i ett territorium där ingen tänker något. Det innebär frihet från tänkaren och fokuseraren., vilket ibland känns meningslöst och tomt, för så vara är vi vid egots ständiga begär efter att vara lyckat och framgångsrikt. Vi är istället i varat utan sådant centrum, en öppnare trakt där Gud mer direkt kan mötas.

Överfört på livet generellt, alltså då vi inte mediterar, innebär samma kvalitet av öppenhet och avsaknad på "någon" i centrum, ett kontemplativt sätt att vara. Många har inte möjlighet till detta i vardagen, med stunderna i meditation påverkar ändå livet i övrigt på ett subtilt sätt.

De få av oss som har möjlighet att också utbreda meditationens icke-vetande-moln och börja leva kontemplativt, märker ibland att en lätthet och fruktbar tomhet fyller tiden vi är vakna. 

Det passar sig inte att vara helt kontemplativ just när folk vill prata och resonera om något, eller behöver hjälp med något specifikt problem. Men förvånansvärt mycket tid av en dag kan ändå ägnas åt det kontemplativa tillståndet. 

Som en kontemplativ broder sa: Det är lite tomt här, ingen tänker eller pratar i mitt huvud. Men å andra sidan är det tyst och lugnt. Det är vilsamt, i alla fall ibland. Och Gud får vara den frid och frihet Han är, inte ett själv-centrerat engagemang.

******

Rent praktiskt kan vi räkna med fem dagliga faser av vår meditation.

1 När du vaknar: börja säga ordet med slutna ögon i sängen och be en halvtimme innan du stiger upp. Detta är en förvirrad stund för dröm och sömn blandar sig in i bönen. Men fortsätt och stig sedan upp. Utan denna första fas kan det utan yttre stimuli från en kommunitet vara svårt att gå till bönen.

2 Under morgonsysslorna: fortsätt med ordet och gärna ett radband i ena handen om det går. Mitt radband har tre ringar, varje efter elva kulor, då jag börjar införa referensen till Fadern. Jag kan säga Jesu ord: den som tar emot mig tar emot den som sänt mig. Eller delar av Fader vår. I vilket fall kommer referensen till mysteriet in i den enkla bönen. Mina morgonsysslor är kaffe och rostade mackor med pålägg, lite yoga, kanske någon lyftning av tyngder. Om bönen pågår hela tiden märker vi hur den utgör vår livsform innanför alla yttre sysslor. Det är en värdefull insikt och den behöver göras varje dag åter.

3 Arbete, promenader, möta människor: denna fas är den svåraste om man inte som jag är pensionär, eller som många kristna bröder och systrar, lever i en kommunitet som reglerar bönen åt alla. Jag promenerar hundarna och bönen kan vara igång hela tiden utan problem med radbandet i handen. Möter jag människor och behöver prata, blir det paus, men samtalet interfolieras ändå av bönens ord och tummandet på radbandet. Referensen till mysteriet i Fadern utökas och kan få egna pauser för begrundan. För de som arbetar och måste ägna hela sig åt en uppgift eller en kommunikation är det svårare. Men inte omöjligt. Många kan i arbetslivet hitta pauser eller lugna passager. Denna fas är igång till eftermiddagen när det blir vila från arbete och kvällssysslorna börjar. För mig och många innehåller den också läsning av texter, dagens bibeltexter, andra böcker och eget skrivande. Detta är som ett arbete som interfolieras av bönen.

4 Kvällsbönen - tyvärr är många nutida människor hektiskt igång under kvällstiden. Man ser på teven, går på krog, pratar mycket, håller på med barnen och får dem isäng eller om de är äldre, konverserar dem, hjälper med läxor. Kort sagt familjeliv. För oss som lever i pension och relativt ensamma är det en underbar fas av bönelivt. Tröttheten, vilan, skymningen, mörkret, allt går ihop med böneordets flöde. Referensen till Fadern kan utvecklas till längre perioder, utforskandet av mysteriet.

5 Insomnandet: att somna med radbandet i hand går faktiskt bra. Det ramlar ner någonstans i sängen och vi går kanske in i drömmens rike eller sover utan dröm. Annars går fingrarna bra att räkna på också eller endast be böneordet mentalt och somna från det. Jag kan kombinera detta med att lyssna på ljuden från filmen Die Grosse Stille som för mig har en sövande effekt.

Naturligtvis kan vi ha bestämda perioder, 30 min. t ex då vi endast ber ordet. Särskilt under fas 3 är detta lämpligt. På min arbetsplats hade jag meditation 9.30-10.00 och 16.30-17.00 för de som kunde komma till meditationsrummet. Men bönelivet kan inte begränsas till dessa perioder. Bönen behöver bli "det vi sysslar med" och vara i första rummet, vad än vi dessutom gör.

Bortom orden

När vi i meditationen går bortom orden genom mantrat, det lilla ordet eller frasen, så hamnar vi i ett territorium där ingen tänker något. Det innebär frihet från tänkaren och fokuseraren. Vi är istället i varat utan sådant centrum, en öppnare trakt där Gud mer direkt kan mötas.

Överfört på livet generellt, alltså då vi inte mediterar, innebär samma kvalitet av öppenhet och avsaknad på "någon" i centrum, ett kontemplativt sätt att vara. Många har inte möjlighet till detta i vardagen, med stunderna i meditation påverkar ändå livet i övrigt på ett subtilt sätt.

De få av oss som har möjlighet att också utbreda meditationens icke-vetande-moln och börja leva kontemplativt, märker snart att en lätthet och fruktbar tomhet fyller tiden vi är vakna. 

Det passar sig inte att vara helt kontemplativ just när folk vill prata och resonera om något, eller behöver hjälp med något specifikt problem. Men förvånansvärt mycket tid av en dag kan ändå ägnas åt det kontemplativa tillståndet. 

Som en kontemplativ broder sa: Det är lite tomt här, ingen tänker eller pratar i mitt huvud. Men å andra sidan är det tyst och lugnt. Det är vilsamt. Och Gud får vara den frid och frihet Han är, inte ett själv-centrerat engagemang.

Gurulängtan och himmelriket inom oss

I tusentals drar de till Indien, den växande Oneness-rörelsen i Skandinavien. Samtidigt står våra många fina vägkyrkor tomma. Ändå finns sanningen och det rena landet därinne, hos Honom. Allt tal om upplysning och uppvaknanden som finns så gott om i traditionerna är helt förvirrat och missledande. Det finns ingenting annat att upptäcka än det som sker här där vi alla är nu. Det har aldrig funnits någon individ som blivit upplyst eller rättfärdig eller uppvaknad. Ibland finns det medvetande om detta inom traditionerna. "Om du möter Buddha på vägen så döda honom!" är t ex ett uttryck för detta. "Tattvam asi", du är detta, är ett sådant uttryck. När Jesus talar om att himmelriket redan är inom oss, är ett annat. Men om vi ser på majoriteten av religiösa människor ser vi ett stort självbedrägeri, ni ser en marknad av geschäft kring förvirrade föreställningar och fantasier. 

Det bästa är att med gott humör visa på bra exempel ur deras egna traditioner, som uttrycker ett sant medvetande om tillvaron sådan den är i denna stund. De kristna apostlarnas insisterande på det vi ser och hör, är viktigt för oss alla. Edith Stein säger det också bra: "Det gudomliga livet som tänds i själen är ljuset som har kommit i mörkret, det är julnattens under. Den som bär det inom sig förstår när man talar om det. För andra är det obegripligt." (Ur Människoblivandets mysterium)

Och så tipsa på alla fina vägkyrkor vi har i Sommarsverige ! Ingen dyr flygbiljett dit.

Cassianus, vår fader och bönebroder

Cassianus är en av den kristna meditationens stora föregångare. Han levde under Theodosius' regeringstid, 330-talet e Kr. Hans skrivande, som finns tämligen väl bevarat, kretsar kring de som stör den enkla bönen: passioner av frosseri, otukt, kärleken till pengar , ilska, sorg, lättja, högfärd och högmod. Dessa tankar är till stor nytta för dem som mediterar och är villiga att ta kampen för att finna friden i bönen. Cassianus ger oss insikter om hur bönens största kraft kommer vanligtvis uppifrån, en gåva i nåd.

Kyrkan kommer ihåg Cassianus den 29 februari.

Född i 360 i staden Dobrudja, vid mynningen av Donau, som Gennadius, De Viris illustribus borde han ha haft skytiskt medborgarskap. Han var av en förmögen och mäktig familj, han avslutade fortfarande mycket ung sina klassiska studier. Tillsammans med sin vän Germanus, som han stod mycket nära, påbörjade ahn en resa till östern, särskilt intresserad av den kristna kontemplativa bönen hos munkarna som bebodde dessa platser.

Han stannade i Palestina i ungefär två år, i ett kloster i Betlehem. Vi vet dock inte att han personligen träffade den kände munken Hieronymus som skrev på den översättning av Bibeln till latin vid den här tiden i Palestina, troligtvis bosatt i Betlehem, ungefär där födelsekyrkan är belägen idag. Kanske kände han till honom genom hans skrifter. Efter två år reste Cassian och Germanus ut till öknarna i Egypten, i synnerhet till Escete och Nitria. De återvände åtta år senareför en vistelse på tre år.

År 399 reste de till Konstantinopel, då Cassianus måste fly Egypten på grund av sin "Origenism." Cassianus var en stor beundrare av Origenes, särskilt i beaktande av Origenes exegetik. Han upprätthöll en försiktig balans och undvek vissa tvivelaktiga och okonventionella sätt i tänkandet. I Konstantinopel, tjänstgjorde Cassianus som diakon under Johannes Chrysostomos, som han alltid behöll en djup hängivenhet inför.

Efter att Johannes Chrysostomos blev utvisad, blev även de två vännerna tvungna att ge sig iväg och tog sig till Rom, till påven Innocentius I, för att söka stöd för sin förföljda biskop. Från denna punkt försvinner Germanicus som troligen dog i Rom.

Med all sannolikhet blev  Cassianus ordinerad präst i Rom. Därifrån begav han sig till Marseille år 415, där han grundade klostret St Victor och en kvinnlig del av klostret. Han lämnade jordelivet död cirka 435. Så här skriver man på den franska sidan saintvictor.net: " Il écrivit ensuite ses célèbres Conférences. Il adressa les dix premières à Léonce, évêque de Fréjus, et à un certain Hellade, et les sept suivantes à Honnorat, abbé de Lérins devenu alors évêque d’Arles. Sur les instances du futur pape Saint Léon 1", Cassien composa un traité sur l’Incarnation contre Nestorius, patriarche de Constantinople. Il mourut vers 435. On le fête à Marseille le 23 Juillet et le 29 Février dans l’Église orthodoxe." 

Genom sina två stora verk, Institutiones och Collaciones, gav han till den västliga kristendomen en ganska exakt kunskap om bönetraditionen i öst och väst. För den kristna meditationen i vår tid är han en viktig lärofader och bönebroder.

Juliana av Norwhich och syndernas bollar

Julian av Norwich skriver att synden inte behöver skämma oss utan snarare vara "worthwhile". I meditationen förstår vi detta utmärkt väl. De störande tankar och sinnliga distraktioner som alltid kommer farande när vi praktiserar stillhet, blir ett slags medhjälpare i bönen. Genom att vara objekt för det vi inte egentligen bryr oss om, för vi bryr oss endast om ordet som vi säger i bönen, blir de synliga som den onyttighet och meningslöshet synden endast är. Efter en stund är de skingrade, dessa hjälpsamma objekt, och vi är i stillheten igen.

På detta vis kan synden i form av störande tankar och föreställningar visa oss balansen som stillheten i sig utgör, en balans av de många energier och krafter som finns i en människa. Istället för att leda till skamkänsla visar synden vad balans är och sanningen i psalmens uttryck: var stilla och se att Jag är Gud.

Stillheten har en yttre och en inre dimension. I båda visar syndens bilder vad bönens balans innebär på ett praktiskt sätt. Det är inte att blockera eller förbjuda eller avhålla sig. Det är att erfara själva stillheten. Ren fysiskt sitter vi stilla i meditationen, eller promenerar långsamt. Har man hundar, som jag, faller det sig naturligt att promenaderna i skogen blir långsamma meditationer. Den fysiska rastlösheten sitter samman med mental rastlöshet, med begärens rastlöshet, med distraktionen. Meditationens fysiska aspekt är redan det balans.

Enkelheten i att upprepa böneordet är som att låta en hink bollar som alla är i luften, bli en enda boll som spelas över tennisnätet. Denna enda boll är ordet eller frasen vi använder för stillhetens praktik. Då känner vi efter en stund hur de tusen begärens bollar vilar i sin hink igen och synderna har lärt oss något och varit, som Juliana sa; "worthwhile".