Ordet som är dörren

Böneordet är vårt överlämnande till Gud. Det är annorlunda mot att be högt och gemensamt. Då har vi ord med betydelser som vi lever oss in i och är fyllda av glädje och tacksamhet genom detta. Meditationens böneord är mer ett knackande på Guds egen dörr för att få lämna sin person bakom sig och lyssna på ett helt annat sätt, mer direkt, mer att se Kristi ansikte inom oss.

Historien om att använda ett kort böneord är lång. Denna sorts bön finns i alla stora religioner i världen: hinduismen, buddhismen, islam, judendomen och naturligtvis en tradition i kristendomen som är rotad i undervisning och praktik från 300-talet bland de s.k. ökenfäderna. Det är en kristen andlig tradition som har fortlevt till denna dag.

Böneordet praktiseras som en andlig livsstil som gör att vi kan lämna det personliga självupptagna sinnet för att stå inför Gud i största enkelhet. Havet är en annan passande bild för den världsliga personens sinne. Detta tanke- och känslohav är föränderligt. Lugnt en dag och turbulent nästa. Våra sinnen driver omkring på ytan, blåsta av varje vindkast på de förrädiska vattnen. Vi kan aldrig göra seglatsen över detta hav utan lite hjälp. Böneordet leder oss som en kompass.

En annan bild är att böneordet tar oss ner till botten av havet, där allt är lugnt och stillsamt. På ytan är vårt liv i stort sett animeringen av våra distraktioner. Men på botten av havet är det alltid tyst och vårt hjärta är lugnt och tyst.

Den kristna traditionen av användningen av ett enkelt böneord eller bönefras användes av St Johannes Cassianus. Två böcker finns på svenska: "Det rena hjärtat" och "Det vidgade hjärtat", båda på förlaget Artos. Cassianus har spelat en mycket viktig roll i att föra denna gamla bönetradition till den västra kristna kyrkan. I sin 10: e konferens om bönen skriver Cassianus tydligt om en långsam upprepning av en bönefras för att finna inre tystnad. Han påpekar detta var vanligt förekommande bland ökenmunkarna.

Det kristna kontemplativa bruket av den korta frasen har fortsatt genom tiderna sedan det 4:e seklet. På 1300-talet stöter vi på författaren till en engelsk andlig klassiker: "The Cloud of Unknowing". Titeln syftar på Guds närvaro , och författaren tar denna term från den bibliska tanken på att Gud visar sig i ett moln.

Här är vad han bl a säger : "Ta ett kort ord, helst en stavelse. Ju kortare ord desto bättre. Ett ord som Gud eller kärlek, du kan välja vilket du vill...så länge som det är av en stavelse. Ta ordet först till ditt hjärta, så att det alltid finns för dig där, vad som än händer i livet. Denna korta ord genomborrar himlen. Detta ord är din sköld och ditt spjut. Vare sig i fred eller i krig kommer ordet att slå på skyn."

Lite krigiska ord där men vi förstår meningen. Böneordet blir din vän, ditt skydd, din röst till Jesus Kristus i alla världens distraktioner och konflikter.

Andlig diciplin?

Vad är en andlig disciplin? Jag gillar inte ordet "diciplin", för mig är det associerat med negativa minnen.

Jag vill svara: en hjälp till koncentration och ihopsamling av sig själv. Ungefär som ett bra verktyg som gör det möjligt för oss att gå bortom ord, tankar, ja särskilt "heliga tankar" som så ofta är ett spel för gallerierna. 

Jag säger ofta ordet på vart och ett av händernas tio fingrar. Det hjälper mig. Dessutom följer jag utandningarna för det mesta. Ytterligare hjälp att vara i böneordet. Det blir då naturligt långsamt, stadigt, troget på något sätt. Men andra gör på andra sätt.

När vi hittar vårt liv i Gud ser vi hur bra det är med verktyg, även om det har det obehagliga namnet "diciplin" ibland. Har vi svårt att hitta och har vandrat i tankar och känslor kan vi helt enkelt komma tillbaka till verktyget, vårt böneord.

Det finns därför inget hemligt eller magiskt med den meditativa bönen.  Det är helt enkelt en daglig kallelse till Gud, en andlig väg, motiverad av kärlek till att vara nära det gudomliga, det djupaste.

Men varför har många människor svårt att vara stilla? Om vi håller ut på meditationens dagliga stig, säger John Main, kommer vi gradvis märka att böneordet börjar slå rot inom oss. Vi börjar höra ordet på en mycket djupare nivå av vår existens. 

Genom ordet och det lugna upprepandet känner vi snart: jag vilar i din närvaro, jag är i dina händer. Detta kan vi också säga om livet i allmänhet. Tron gör att vi vilar i Hans händer vad än vi gör. Men det har en annan betydelse i meditationen. 

Gör vad du vill med mig Gud! Ordet är vårt överlämnande till Gud. Psalm 40 tycks handla om just detta: "Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop." Och: "Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke."

Det levande

När vi mediterar lämnar vi den symboliska nivån, språket, tankarna och möter Gud i det levande. Detta är inte alltid vad vi väntar oss. Gud är så annorlunda mot våra språkliga och invanda symboliska möten när vi talar om det andliga.

Ordet eller frasen vi använder är helt enkelt något som kan föra oss till en relativ tystnad i närvaro av Herrens liv. Det är verkligen helt annat än en betydelse. Det är närvarande liv.

Syftet med meditationen är inte att meditera, det är att föra oss till vårt eget centrum i det livet.  Vårt eget hjärtas liv. Låt inte ordet "hjärta" blir romantiskt där, det är mycket konkret, utan romantiska konnotationer.

Att vara vaken, levande och öppen för den inneboende Anden är meningen med den kontemplativa bönen. I denna stillhet och frid, trots distraktioner, blir vi inte bara bli medvetna om Guds närvaro. Vi  erfar denna närvaro.

Böneordet vi använder säger till Gud: Jag är öppen för din närvaro.

Den trogna upprepningen av ordet integrerar hela vår varelse. Det leder oss till tystnad som gör det möjligt för oss att erfara Herrens liv, vårt liv.

Kan jag meditera utan begär efter någonting?

När vi mediterar gör vi det inte för att åstadkomma en sinnesförändring, även om en sådan kan ske. Snarare är meditaionen på det lilla ordet ett sätt att leva som utmanar oss. Här är de utmanade frågorna:

Kan du mediterar utan att bry dig om varthän Gud leder dig?

Kan du meditera troget fastän distraherande tankar bombarderar dig?

Kan du meditera fastän ingenting alls händer under denna stund?

Kan du meditera utan begäret att äga Gud?

Kan du meditera utan begär att känna det skönt och trösterikt?

Ställer vi dessa frågor får vi snart svar på hur vi ber och mediterar. Om vi redan har det uppståndna livet som gratis gåva från Kristus, behöver vi inte begära trösterika effekter av bönen, eller hur. Vi är i Kristus och Han lever oss redan. Bönen blir ett sätt att leva som låter oss möta Honom i våra liv.

Är Kristus redan närvarande?

När vi säger det lilla böneordet märker vi efter en stund att Jesus Kristus är den verklighet som hela tiden var för handen. Vi uppfinner inte något när vi mediterar. Snarare avstår vi från alla föreställningar vi uppfunnit innan och kommer att uppfinna igen. Objekt och föreställningar kommer senare än Jesus Kristus, som är vårt liv först och före allt.

Därför frågas det ibland om det verkligen är nödvändigt med någon form av bön eller mediation, Herren är ju redan hos oss? Det är en bra fråga för det är sant som sägs, att Gud är med oss, vi lever och rör oss i Honom. Men vår oro och rastlöshet finns också med oss och först i bönen avdunstar den, eftersom den inte är användbar för något gott. Vår splittring är inte önskvärd att ha i bagaget när vi går med Kristus, att lyfta av och avlägsna den är Hans varmaste vilja. I meditationen låter vi Honom göra det.

Är inte predikan eller bibelläsning viktigare än bön?

Vårt tänkande blir ivrigt och glatt när vi tar emot Jesus Kristus i våra liv. Vi vill prata om det, dela det, läsa bibelställen som styrker oss och borde styrka andra. Är vi präster så vill vi göra detta från predikstolen eller framför församlingen.

Men denna bön är enklare och mer stillsam. Ivern behövs inte. Det är ingen poäng att ivrigt säga böneordet och skynda på. Det är tystnaden och stillheten som bereder rum för Kristus, inte tankarna och de många orden, hur välmenta och glada de än är. På youtube finns idag många fantastiska förkunnare med så inspirerande sätt att predika och tala om vad de finner i Nya Testamentet, särskilt i Pauli brev.

Men i denna bön går vi i andra riktningen. Vi avstår från ivern och de många orden. Hjärtats ödmjukhet och villighet är det väsentliga, villigheten att låta det enkla böneordet vara nog en stund inför Herrens närvaro inom oss.

Det betyder att för en stund avstår vi från begäret att äga Gud eller "ha" hans välsignelser. Vi lyssnar och väntar. Vi tar emot det som denna stillhet och enkelhet ger och minns Elias på berget som först i den stilla susningen, kanske viskningen, hörde Herren på riktigt.

Vi kan också tänka på vad Jesus säger i Getsemane: Kan ni inte vaka med mig en timme? I bönen gör vi det, vi vakar och är uppmärksamma på Hans närvaro en stund. Och vi gör detta några gånger varje dag. Vi vilar i Hans närvaro.

Stor enkelhet, stor tystnad

En känd film om bedjande munkar heter "Die Grosse Stille" och BBC serie om vanliga människor som prövar tystnaden "Big Silence". Den som ägnar sig åt den enkla bönen kommer då och då att förbluffas över hur enkelt detta bönesätt är. En bedjare från 300-talet säger: "Vi samlar oss och fokuserar på Gud som vi inte ser. Vi hör honom inte heller. Men Han är aktiv och närvarande och vi tar bara emot denna närvaro helt och hållet."

Många människors vardag är typiskt ett enda flöde av snabba reaktioner, uppmaningar och repliker, mobilen som signalerar olika saker, folk som ringer, tider som ska passas, deadlines, saker som ska beställas, flyg som ska passas, datorn som signalerar om 50 mail i inboxen, sms som droppar in under hela dagen --- stunden i stilla bön förefaller otroligt enkel ! Har man en rum i källaren för meditation är det bra. Annars gäller att stänga av alla våra apparater eller gå ut i skogen eller en park utan dem.

Bor du i en stad med öppna kyrkor är det otroligt praktiskt att bara slinka in i den kanske tomma kyrkan och stänga av mobilen. Halvtimman inne i det tysta kyrkovalvet är ofta vad som räddar många bedjare i Europas storstäder. Även människor utan någon särskild tro vet att ta sig en tyst vilostund i de katolska katedralerna som nästan alltid är öppna.

Denna kristna böneform är just en kyrka med stor tystnad och stor enkelhet. Vi sitter en stund ensamma med Kristus, universums centrum av kärlek. Vi sysslar egentligen inte med att "lugna ner oss" eller "slappna av" utan med att möta den Levande.