Den brusande bäcken

Ibland när man hör församlingar be i anden, dvs. fritt tungomålstalande, kan de låta som en flod eller älv som rinner förbi. Senast jag hörde det var när Kenneth Copelands församling bad i direktsändning för påven Franciskus, som dessförinnan sänt en videohälsning där han bad dem om förbön ! Det var en flod av ekumenik.

Men det lilla böneordet vi använder i meditationen kan vara som en lite brusande bäck inom oss. Fast vi distraheras av annat under dagen och måste fokusera på olika saker som slukar vår tid, kan vi vara medvetna om denna lilla brusande bäck som ordet är inom oss.

Denna lilla bäck brusar endast om vi dagligen praktiserar den. Om vi aldrig ber kommer vi inte att höra den. Det är det dagliga upprepandet av att ge sig till ordet som låter bäcker småningom höras utan att vi ens gör något. Då kan vi tala om en ny nivå för "be ständigt" som Paulus talade om.

John Main sa: "Säg först ordet under meditationsstunderna. Sedan kommer ordet självt att ljuda inom dig på andra tider under dagen."

Be vid olika tillfällen

Man kan be det lilla ordet man valt när som helst under dagen, inte endast under meditationen. Paulus sa ju att vi ska "be ständigt" och många tillfällen finns: i kön i affären, på bussen, när man väntar på tåget, när man åker taxi, när man går ut med hundarna, när man städar eller diskar. Bönen och ordet är som en vän, vi kan umgås när som helst när det passar.

Den som trivs med radband kan när som helst då det passar säga ordet på varje kula på bandet. Eller som jag gör: använda tärningar och vända sifforna uppåt för varje serie på tio böneord. Eller som många munkar och nunnor gör, använda fingrarna i samma syfte. Sätten är många, men det enkla böneordet är ett och närvaron är samma enkla närvaro. 

Ska man använda denna bön i kris och i oro? Det går utmärkt. Liksom vi gärna somnar gott till det långsamma upprepandet av Abba, Fader eller Jesus Kristus, vilket ord eller namn vi nu använder, så ger det styrka och lugn i kris och oro. Många finner att detta välbekanta enda ord är viktigare än långa formulerade böner som vi finner i böneböckerna och som är målinriktade på nödsituationer och vid djup oro. Ofta är dessa destinerade böner fulla av teologi som vi kanske inte kan tillgodogöra oss. Det enkla ordet eller uttrycker går däremot förbi våra tankar till ett djupare skikt i vårt medvetande.

Ordet vänder också vår uppmärksamhet från oroshärden, vare sig den är fysisk eller psykisk smärta. Det blir som ett ankare ner i den frid Jesus ger oss. Varje gång vi säger ordet kallar vi på den store Läkaren. I perioder kan vi behöva detta nästan konstant.

Vid sjuhusvistelser, efter operationer och vid andra tillfällen i sjukhusmiljön, kan böneordet bli ett automatiserad nåd, det ropar till Herren av sig själv och vi får gratisskjuts. Ordet blir som en gammal vän som inte sviker. Under långa konvalescensperioder kan detta bli kanske den trognaste vännen och det är ett sätt att vara med Gud som den största vännen.

Ordet som förenklar

Att säga bönens ord är ingenting magiskt. Det är bönens enkla sätt att ta oss HIT där vi är just nu. När vi lugnt och stilla säger ordet förflyttas vi från våra åsikter, tankar och impulser till denna stund som nu är. Vi kan inte tänka så mycket på det förflutna eller framtiden. Det viktiga blir Guds närvaro hos oss i denna stund, hur än disträ vår hjärna kan te sig under meditationen.

När vi läser breven från Paulus ser vi hur han alltid levde i nuet. Han säger t ex: "Nu är det frälsningens stund, nu är det rätt tid, nu är det dags att vakna upp ur sömnen". Han säger inte igår eller imorgon, han säger NU. När vi låter ordet upprepas i meditationen kommer vi till nuet.

Böneordet bör upprepas med så mycket uppmärksamhet vi förmår. Ibland är vi trötta och distraherade och förmågan är inte på topp. Andra stunder är vi mycket mer fokuserade. Det spelar inte så stor roll vilken form vi har, endast att vi ägnar så mycket uppmärksamhet som just då är möjligt. Ordet självt kommer att leda oss till den enklaste nivån i vår själ. Där blir det en förenkling, en rymd, ett varande. Vi hör ordet och förflyttas från rastlöshet till vila.

Det är svårt att förstå att vår enkla bön verkligen är så enkel som den verkar. Vi frestas ständigt att komplicera det hela. Men ju längre vi står ut och går denna väg, ju enklare blir meditationen. Den blir snart något naturligt i vårt liv. Det blir allt mindre ansträngning i att säga ordet. Vi har endast att vara öppna, kärleksfulla och trosvissa i sägandet. Genom att vi gör det dagligen blir Guds närvaro enkel och nära.

 

Den enkla ordet blir som en vän till oss.  Det är något annat än en teknik, en metod för att uppnå någonting vi vill ha. Det blir mer som en samvaro med Herren. Tro och tillit blir aldrig metoder. Att säga ordet med tillit blir snarare att kunna släppa taget, ge upp begären, vara i glädje och uppmärksamhet, lämna det till Gud.

 

Större än du nånsin tror

Det är inte tankarna eller det medvetna föreställandet som är centralt i meditationen. Snarare är det ett område där du inte alls är medveten eller tänkande eller föreställandet. Däri är det likt sömnen utan dröm. Det är helt "rent" eller helt utan kvalitet.

Detta är ingenting att bygga teologi på. Det är istället något Gud bjuder på och "som inte är våra tankar" utan Guds egna. Vad vi än säger om det på utsidan av det, gäller inte när det är för handen och vi är "borta". Vi kan känna oss fräscha och klara efter meditationen men det vi befinner oss i saknar kvaliteter, vi vet absolut inte vad det är.

Detta gör oss ödmjuka. Vi kan inte fånga det. Bara att le och ta emot det. Det är det "större än du nånsin tror" som vi har blickarna riktade mot.

Ordet som är dörren

Böneordet är vårt överlämnande till Gud. Det är annorlunda mot att be högt och gemensamt. Då har vi ord med betydelser som vi lever oss in i och är fyllda av glädje och tacksamhet genom detta. Meditationens böneord är mer ett knackande på Guds egen dörr för att få lämna sin person bakom sig och lyssna på ett helt annat sätt, mer direkt, mer att se Kristi ansikte inom oss.

Historien om att använda ett kort böneord är lång. Denna sorts bön finns i alla stora religioner i världen: hinduismen, buddhismen, islam, judendomen och naturligtvis en tradition i kristendomen som är rotad i undervisning och praktik från 300-talet bland de s.k. ökenfäderna. Det är en kristen andlig tradition som har fortlevt till denna dag.

Böneordet praktiseras som en andlig livsstil som gör att vi kan lämna det personliga självupptagna sinnet för att stå inför Gud i största enkelhet. Havet är en annan passande bild för den världsliga personens sinne. Detta tanke- och känslohav är föränderligt. Lugnt en dag och turbulent nästa. Våra sinnen driver omkring på ytan, blåsta av varje vindkast på de förrädiska vattnen. Vi kan aldrig göra seglatsen över detta hav utan lite hjälp. Böneordet leder oss som en kompass.

En annan bild är att böneordet tar oss ner till botten av havet, där allt är lugnt och stillsamt. På ytan är vårt liv i stort sett animeringen av våra distraktioner. Men på botten av havet är det alltid tyst och vårt hjärta är lugnt och tyst.

Den kristna traditionen av användningen av ett enkelt böneord eller bönefras användes av St Johannes Cassianus. Två böcker finns på svenska: "Det rena hjärtat" och "Det vidgade hjärtat", båda på förlaget Artos. Cassianus har spelat en mycket viktig roll i att föra denna gamla bönetradition till den västra kristna kyrkan. I sin 10: e konferens om bönen skriver Cassianus tydligt om en långsam upprepning av en bönefras för att finna inre tystnad. Han påpekar detta var vanligt förekommande bland ökenmunkarna.

Det kristna kontemplativa bruket av den korta frasen har fortsatt genom tiderna sedan det 4:e seklet. På 1300-talet stöter vi på författaren till en engelsk andlig klassiker: "The Cloud of Unknowing". Titeln syftar på Guds närvaro , och författaren tar denna term från den bibliska tanken på att Gud visar sig i ett moln.

Här är vad han bl a säger : "Ta ett kort ord, helst en stavelse. Ju kortare ord desto bättre. Ett ord som Gud eller kärlek, du kan välja vilket du vill...så länge som det är av en stavelse. Ta ordet först till ditt hjärta, så att det alltid finns för dig där, vad som än händer i livet. Denna korta ord genomborrar himlen. Detta ord är din sköld och ditt spjut. Vare sig i fred eller i krig kommer ordet att slå på skyn."

Lite krigiska ord där men vi förstår meningen. Böneordet blir din vän, ditt skydd, din röst till Jesus Kristus i alla världens distraktioner och konflikter.

Andlig diciplin?

Vad är en andlig disciplin? Jag gillar inte ordet "diciplin", för mig är det associerat med negativa minnen.

Jag vill svara: en hjälp till koncentration och ihopsamling av sig själv. Ungefär som ett bra verktyg som gör det möjligt för oss att gå bortom ord, tankar, ja särskilt "heliga tankar" som så ofta är ett spel för gallerierna. 

Jag säger ofta ordet på vart och ett av händernas tio fingrar. Det hjälper mig. Dessutom följer jag utandningarna för det mesta. Ytterligare hjälp att vara i böneordet. Det blir då naturligt långsamt, stadigt, troget på något sätt. Men andra gör på andra sätt.

När vi hittar vårt liv i Gud ser vi hur bra det är med verktyg, även om det har det obehagliga namnet "diciplin" ibland. Har vi svårt att hitta och har vandrat i tankar och känslor kan vi helt enkelt komma tillbaka till verktyget, vårt böneord.

Det finns därför inget hemligt eller magiskt med den meditativa bönen.  Det är helt enkelt en daglig kallelse till Gud, en andlig väg, motiverad av kärlek till att vara nära det gudomliga, det djupaste.

Men varför har många människor svårt att vara stilla? Om vi håller ut på meditationens dagliga stig, säger John Main, kommer vi gradvis märka att böneordet börjar slå rot inom oss. Vi börjar höra ordet på en mycket djupare nivå av vår existens. 

Genom ordet och det lugna upprepandet känner vi snart: jag vilar i din närvaro, jag är i dina händer. Detta kan vi också säga om livet i allmänhet. Tron gör att vi vilar i Hans händer vad än vi gör. Men det har en annan betydelse i meditationen. 

Gör vad du vill med mig Gud! Ordet är vårt överlämnande till Gud. Psalm 40 tycks handla om just detta: "Stadigt förbidade jag HERREN, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop." Och: "Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag -- öppna öron har du givit mig -- brännoffer och syndoffer begär du icke."

Det levande

När vi mediterar lämnar vi den symboliska nivån, språket, tankarna och möter Gud i det levande. Detta är inte alltid vad vi väntar oss. Gud är så annorlunda mot våra språkliga och invanda symboliska möten när vi talar om det andliga.

Ordet eller frasen vi använder är helt enkelt något som kan föra oss till en relativ tystnad i närvaro av Herrens liv. Det är verkligen helt annat än en betydelse. Det är närvarande liv.

Syftet med meditationen är inte att meditera, det är att föra oss till vårt eget centrum i det livet.  Vårt eget hjärtas liv. Låt inte ordet "hjärta" blir romantiskt där, det är mycket konkret, utan romantiska konnotationer.

Att vara vaken, levande och öppen för den inneboende Anden är meningen med den kontemplativa bönen. I denna stillhet och frid, trots distraktioner, blir vi inte bara bli medvetna om Guds närvaro. Vi  erfar denna närvaro.

Böneordet vi använder säger till Gud: Jag är öppen för din närvaro.

Den trogna upprepningen av ordet integrerar hela vår varelse. Det leder oss till tystnad som gör det möjligt för oss att erfara Herrens liv, vårt liv.